Tre veckor av sömnbrist sätter sina spår, inte minst när det kommer till motivationen att få något utfört. Har stundom känt mig som en mörbultad disorienterad zombie. Haft några trevliga dagar, främst i goda vänners sällskap men utöver det har det varit en ren och skär plåga. Jag vet ärligt talat inte hur jag lyckats hålla mig så här länge, känns som jag är inspärrad i mitt egna mentala fängelse på något oförklarligt sätt.
Att trappa ner själv eller sluta helt tvärt med opiater och benzo är inget jag rekommenderar. Att sluta tvärt kan vara direkt livsfarligt, men jag såg ingen annan möjlighet – allt hade blivit ohanterligt. Jag hade från beroendekliniken TILMA i Varberg för ett par månader ett nedtrappningsschema. Jag hade dock inget som helst inflytande över min egna behandling och trots att jag vid upprepade tillfällen påpekade att jag inte mådde bra på det jag fick och förslog andra saker som skulle underlätta fick jag bara tillsvars att det var bra att jag inte mådde bra eftersom det skulle få mig att vilja trappa ner snabbare. Man tar sig för pannan.
Skulle vara intressant att höra en läkare säga till en annan patientgrupp att det är bra att du inte mår bra av din behandling. Jag blev heligt förbannad och avbröt behandlingen, mycket kan man ta men någon måtta får det allt finnas. Vilka alternativ jag lämnades med får ni lista ut själva.
Därefter bollades jag fram och tillbaka till olika myndigheter och personer. Somliga ville ha in mig på underhållsbehandling med buprenorfin eller metadon, men hela tiden sköt man över ansvaret till någon annan och jag blev bara mer och mer förvirrad och tappade till slut orken och motivationen att fortsätta. Det hade nästan blivit vardag att göra telefonsamtal tre timmar om dagen till diverse inkompetenta stolpskott. Det är skämmande.
Mitt upp i allt får jag även besked om att jag är kallad till rättegång för ringa narkotikabrott. Det enda jag inte haft recept på som man kunde spåra var iktroivil (benzo). Det enda jag vet är att jag av en bekant fick något som skulle vara kramplösande, för som jag skrev inledningsvis är det ingen jättehit att bryta tvärt och risken för kramper är uppenbar och befinner man sig på fel palts vid fel tidpunkt kan det sluta riktigt illa, ja t.o.m. med döden som läkarna på bereondekliniken själva sa. Att det lilla oskyldiga piller var knark hade jag ingen aning om och ärligt talat var det inte ens något jag reflekterade över när hela kroppen ryckte. Hur nu ett eventuellt ringa narkotikabrott skulle få mig att må bättre eller hjälpa mig bli kvitt mitt beroende lär förbli en obesvarad gåta. När Maria Larsson säger att vi har en human narkotikapolitik känns det som en spottloska rakt i ansiktet. Narkotikalagstiftningen är snarare brutal mot redan utsatta människor och saknar allt vad medmänsklighet heter.
Men tillbaka till det jag var inne på tidigare. Den fysiska abstinensen är på något sätt uthärdlig även om man blir riktigt sjuk. Det är vad som kommer sen som för egen del varit överjävligt. Oron, ångesten, sömnlösheten och mycket annat blir så extremt påtaglig att man blir passiviserad i sin egen kropp, det är hemskt och går inte att beskriva i ord. Trodde det skulle bli bättre, men det gick snarare åt fel håll hela tiden. Det är inte förrän idag, nästan tre veckor senare, jag känner en liten förbättring.
Opiaterna var nästan lättare att sluta med än benzoskiten. Benzo verkar ha en förmåga att sätta djupa spår som inte försvinner på ett bra tag. Benzo har jag haft ca 2 -3 år. Första gången jag fick det utskrivet fick jag 300 xanor plus 200 insomningstabletter. Vem är det som egentligen borde sitta i rättsalen den 9 maj då jag står åtalad för ringa narkotikabrott? Är det jag som har ansvaret eller privatläkaren som för en tusenlapp på ca 10 min skrev ut ovanstående utan någon som helst uppföljning eller djupare information om långsiktiga effekter, där det bara var för mig att ringa för att få recept skickat på posten?
Jag är så satans jävla trött på att höra jubelidioter gapa sig hesa över att jag som knarkare, eller tidigare knarkare (vart drar man gränsen?) ska ta mitt “personliga ansvar” ja många av er som läser detta har säkert hört samma, när jag inte får någon hjälp vart fan jag än vänder mig? Åt helvete med det säger jag – samhället har ett ansvar att hjälpa patienter, finns det då ingen hjälp så får jag ta ansvar för mitt problem själv och då ser jag det som fullt moraliskt försvarbart att köpa svart eller vad som nu än krävs för att jag ska kunna fungera. Den svarta marknaden har för mig många gånger varit en livlina. Detta var bara en liten parantes i sammanhanget.
Har läkartid i morgon och hoppas få något mot sömnen. För att klara detta långsiktigt krävs åtminstone bra sömn i synnerhet när man lämnas att göra allt på egen hand i denna oas av inkompetenta läkare, maktgalna poliser och en omgivning med högre moral än självaste påven.