Nu gör jag ett tappert försök med att lägga drogerna på hyllan
Jag har försökt så många gånger tidigare och haft så mycket som motiverat mig till att sluta men ändå inte kunnat – för mig är det ett tvångsmässigt sjukligt beteende. Jag har förlorat nästan allt på drogerna, både socialt, ekonomiskt och nu även eventuellt rättsligt.
Jag vill återgå till ett vanligt liv precis som alla andra, återfå mina gamla barndomsvänner som jag med all förståelse distanserat sig från mitt destruktiva leverne. Men nu har jag fått nog, en känsla jag inte haft tidigare.
Jag har kastat allt vad tabletter heter, ja t.o.m. xanoren läkaren skrev ut förra veckan. Har sådan tolerans att 20mg xanor inte ens känns. Men ångesten är total och jag känner mig sådär jobbigt trött och irriterad. Däremot är jag glad att jag kommit igång med träningen igen och tänker köra på som innan jag gick ner mig totalt. Det får en att tänka på något annat.
Detta kommer inte att bli lätt men jag vill inget annat än att bli av med det. Jag kommer dock fortsätta driva beroendefrågorna i riksdagen och när giftet väl lämnat kroppen och jag återfått orken så kommer jag kunna göra det med dubbel kraft.
Detta blir första inlägget i hur det går och jag kommer inte att skönmåla något, skulle jag ta ett återfall (alkohol räknar jag inte med) så kommer jag också skriva om det. Nu ska jag bara ta mig igenom den här helvetesdagen
Det finns inget i min värld som heter ”den fria viljan” och inte heller att man väljer att bli narkoman.
Jag väljer ordet narkoman för att göra upp med den stigmatiseringen. Jag hade lika gärna kunnat skriva beroendeperson eller något annat. Men ingen ska skämmas över att vara narkoman – vi är också människor som finns inom alla samhällsklasser.