Tänkte börja med att presentera mig och min historia lite kort. Mitt namn är Ellen, jag är bosatt i Stockholms söderort och jag fyller 23 år i år. Jag har använt mig av illegal narkotika sedan jag var 15 år, och nästan uteslutande opiater. Främst heroin, intravenöst. Jag har, som de flesta andra beroende, mycket psykisk ohälsa och vad man kan kalla en tuff bakgrund, men mitt nyårslöfte och ett ärligt sådant var att jag skulle börja ta tag i min hälsa 2015, och det är verkligen dags nu. Mycket gott har redan kommit! I januari blev jag friskförklarad efter ca 3 år med Hepatit C. Det gav mig mycket ork att fortsätta kämpa. Har även möte nu den 9:e april med LARO och får förhoppningsvis en plats. Jag MÅSTE få en plats. Det finns inga alternativ.
Tänkte berätta hur mitt liv som narkoman startade och hur fucked up vården är som visade vägen dit.
Som mindre blev jag bara runtslussad av läkare, allt ifrån Västerås, Stockholm, Örebro, Linköping, Motala, Skåne, ja, jag testade allt. Jag fick verkligen ingen ordentlig hjälp någonstans. Det enda jag fick var ett recept i handen på massor med olika benso, Lyrica, ADHD-medicin, antipsykotika, sömntabletter, insomningstabletter, stämningsstabiliserande, SSRI, SNRI, diverse preparat mot alla biverkningar och gud vet allt de ville bota med dessa piller. Vissa dagar tog jag nästan 30 tabletter dagligen. Mitt absolut värsta misstag var att faktiskt lita på läkarnas ordination, och att min ångest bannemej skulle lindras med Iktorivil. Denna jävla Iktorivil. Jag var bara en liten tjej och var redan bensotorsk, och min ångest ökade ytterligare på grund av alla idiotiska dumheter jag började syssla med tack vare denna medicin, och klagade på att jag kände mig helt avtrubbad och fick ännu mer ångest över att min familj redan här började försummas av mitt ilskna och oberäkneliga beteende. Nej, nu jävlar. Nu blockerar vi hela dig med mediciner! Vi trappar upp och sätter in maxdos med Lyrica och Xanor, och trappar upp Iktorivilen ett par mg till. Pang, jag kunde inte länge känna känslor över huvud taget. Kunde inte längre avgöra vilka beslut som var bra och dåliga. Blev så likgiltig att jag ville börja experimentera med döden, bara för att känna något. Och ungefär där började jag ta andra droger, bara för att känna något.
Jag trodde så klart inte att jag var beroende eller att jag "en dag skulle sitta där på Plattan med en spruta i armen" (haha, skämt åsido). Jag knarkade ju lagligt, typ. För det mesta i alla fall. Självmedicinerade ju bara åtminstone, följde inte doseringen över huvud taget, men jag tyckte inte jag hade mina gamla problem längre. Brydde mig åtminstone inte om dem. Jag började bli expert på att manipulera min omgivning, lura mig själv, förklara bort mina beteenden och komma med ursäkter varför jag var tvungen att hoppa av skolan (jag läste företagsekonomi och hade bra betyg) och isolera mig. Jag blev ett monster. Jag ville bara dö, och jag hade så mycket ångest under ytan att jag inte kunde kontrollera mig själv. Medicinerna jag hämtade ut (sidodär 15 förpackningar i taget som Apoteket ofta fick packa ihop i en stor papperskasse och häfta ihop för att det var så mycket) tog slut väldigt fort, och jag ringde ofta läkaren när jag var helt döväck och klagade på att mina mediciner var slut flera veckor för tidigt och behövde nya recept. Skyllde ofta på att jag tappat dem, att folk snott dem på fester, osv. Det antecknades även specifikt i mina journaler att jag ofta ringer om recept som tagit slut för tidigt, men ingen gjorde någonting. På läkarmötena fick jag ta med morsan som fick prata åt mig för att jag inte kunde föra min egen talan. Inte ens ett urinprov, ingen fråga om hur jag mådde, utan enbart "är din ångest bättre?" "ja". Jag ville ju absolut inte få läkaren tro att det är fel på medicinerna, för tänk om jag börjar må som innan? Faktum är att jag mår 10x värre nu av andra anledningar, men det tänkte jag inte på för än i efterhand. Jag var en helt annan person men märkte inte av det själv. Märkte inte att jag inte var människa längre. Min ångest beror på trauman och upplevelser, händelser och snedsteg. Jag behövde KBT, men fick inget erbjudande om detta. Jag visste inte ens att det existerade. Det enda jag fick var samtal med en typ kurator, där vi gick igenom lite händelser i mitt liv som kan ha påverkat mig. Hur ska man kunna bearbeta någonting när man är så sänkt att man inte kan tänka? Jag minns knappt mitt liv längre…
Ja, och så fortsatte det den vägen. Allting trappades upp till max, tills jag ringde för sista gången och ville ha ännu ett recept. Hade vid det här laget hamnat på sjukhus ett par gånger för överdoser. "Du har inga fler recept." De hade klippt alla mediciner de ställt mig på, rakt av. Bara sådär. Ingen förklaring, ingen tog på sig ansvaret, någon hade bara tagit bort alla mina recept. Ni kan ju tänka er hur jag mådde efter det. Jag kände mig så otroligt felbehandlad, utnyttjad och alla andra ursäkter jag kan komma på till att börja ta ännu mer av alla andra droger jag kom över, och jag blev aldrig mig lik igen. Jag började inse vad fan som hänt i mitt liv de sista åren. De åren när jag behövde hjälp, stöd och träning, inte slängd åt skogen som en vante med massa burkar i handen. Det rullade på, och gör fortfarande.
Det får vara allt för nu. 🙂