Mordet i Norrköping. En ung man mår dåligt. Han söker hjälp, men hamnar mellan stolarna. Alla anser att han behöver vård, men ingen tar ansvar för att ge honom just detta. Allt är alltid någon annans bekymmer. Känns det bekant?
Istället för att aktivt hjälpa så fastnar vårdgivarna i en diskussion om vad som kom först – hönan eller ägget. Det kan ju vara missbruket som har orsakat de psykiska besvären. Eller var det tvärtom, att psykiska måendet orsakade missbruket? Frågan bollas fram och tillbaka och vid sidan av står en människa i akut behov av vård.
Det borde vara lättare att få hjälp. Men idag arbetar instanserna inte tillsammans, utan var för sig. Det leder till missförstånd, långa köer och glapp mellan vårdperioderna. När en person är avgiftad så anser sig beroendevården ha gjort sitt. Men det är nu som det riktiga helvetet börjar för individen. Det är nu psykiatrin eller socialtjänsten behöver komma in i bilden. DIREKT. Inte om 3 månader.
Det är här det fallerar. Individen orkar inte hålla ut, tar återfall och hamnar åter på ruta ett. I värsta fall går det helt åt helvete. Som i Norrköping, där en person blev knivmördad. Eller som i Askersund, där en trebarnsfar dog av en överdos, ensam i sin lägenhet, efter år av skrik på hjälp.
Vem vill ta ansvar?