Hej vänner!
Här är jag igen som ska skriva hur min nedtrappning går. Jag står kvar på 20 mg, men försöker undvika den sista halvan av tabletten så jag tar 18 mg på morgonen, skulle jag känna efter några timmar att jag känner mig “hängig” tar jag 4 mg till.
Min vecka har varit piss. Jag har haft återfall. Det började med att jag tog några stess under min hektiska arbetspass, sen smakade det mer. Köpte en burk med FM.1 (roppar). Givetvis är hela burken slut. Antingen har jag ätit upp en hel burk med roppar själv, eller så har jag vid något snurrigt tillfälle gömt undan en del tabletter….Jag brukar springa omkring och gömma mitt flödder då jag är flöddrig, sen minns jag inte vart de finns.
Jag har letat här hemma, men hittar inget. Jag har en ångest som är vidrig!!!
Det här är sååå typiskt mig, 
så typiskt mig. Sedan jag slutade med heroinet, träffade min man, gifte mig och började studera och jobba har jag alltid haft återfall med jämna mellanrum.
I går gjorde han klart för mig att han är trött på att ständigt springa omkring och släta över mina återfall.
Det är ju han som får svara i telefonen. Det är han som får ljuga för folk och det är han som får se mig påverkad här hemma under mina återfall. Jag vet att jag äcklar honom när jag är flöddrig, jag vet, jag ser och känner hur vidrig han tycker jag är då jag är påverkad. Jag ser hur dåligt han mår av det. Ändå gör jag så här…..igen och igen och igen…Jag har återfall i mitt benz/Hasch missbruk hela tiden med jämna tillfällen och jag förstår inte vad det är som är fel på mig??????????? Vad i helvete händer? Jag som har ett sånt bra liv igentligen, varför förstör jag så här för mig, min man, mitt liv och inte minst min dotter!.
Nu har min man fått nog. Han vill skiljas. Vad ska jag säga….ska jag lova honom att det aldrig mer ska hända igen????? Jag har lovat så många gånger, jag har trott på mig själv lika mycket varje gång – aldrig mer – aldrig mer! Jag har menat det med hela min själ, hela mitt väsen.
Ingen idé att jag lovar någonting, måste tära på honom att leva med mig då jag har mina återfall. Och jag har lovat att det aldrig mer ska hända i så många år nu så jag förstår honom att han gett upp.
Kan bara tänka mig in i en omvänd situation, jag hade nog agerat på samma sätt som honom – tagit avstånd från missbruket och sökt mig till människor som lever sina liv på ett sunt vis.
Jag vill oxå leva så, och jag lever så i månader i sträck, sen händer det så snabbt så jag hinner liksom inte med förens det är försent. (mina återfall varar oftast mellan 1-4 veckor. Ibland hinner jag stoppa det snabbt, tack o lov!
Så går det några månader och jag får ångest och är där o stoppar i mig benz för att lindra ångesten, men jag kan inte sköta medicineringen som man ska, då jag väl tagit 2 roppar smakar det mer o jag tycker inte att jag känner någonting, ångesten e kvar… och jag vräker i mig sjukt mycket. Då är det hela i gång igen…………DET ÄR FEL I HUVET PÅ MIG!
Nu är jag livrädd för urinprover. Önskar jag kunde vara ärlig i det här och få hjälp o stöd men tyvärr går inte det på min beroendemottagning.
Vänner där ute – ha det gott och njut av våren som kommer! Vänliga hälsningar/ Nedtrappningstjejen.
Jag är så trött på mig själv så jag tror jag spyr!
Min man däremot har inte haft ett endaste återfall. Han har aldrig använt sig av opiater men han har varit amfetaminist i ca 25 år.