Dagens narkotikapolitik i Sverige hyllas av politikerna själva. Det är som att problemet bara har försvunnit. Man skulle kunna luras av att narkotika aldrig existerat i Sverige. Är det något som hörs av politikerna angående narkotika, så är det hårdare straff.
Faktum är att verkligheten ser helt annorlunda ut. Människor dör fortfarande av narkotika eller till följder av narkotika. Hårdare straff är inte något lyckat recept. Däremot så har met/sub behandling varit en lyckad satsning, men tyvärr börjar en oroande tendens att framträda. Da syftar jag på teamen som börjat skriva ut folk i allt större skara, och toleransen bara minskar. Vi får aldrig glömma bort följderna för dessa människor som skrivs ut. Det är en omänsklig behandling som inte sällan leder till döden. Det måste varje människa som värnar om dem mänskliga rättigheterna vara oroad över. För att kämpa för människors lika värde, innebär inte att det nödvändigtvis måste beröra ens egen personliga situation. Det är snarare ett man slår vakt om demokratin, och där kan man inte behandla människor hur som helst.
Vi har alla ett ansvar.
Det ar allas ansvar att systemet och lagarna följs. Precis som att någon som begått ett brott och självfallet har rätt till en advokat/försvarare, ska människor med olika problem få den hjälpen individen behöver.
Börjar vi värdera människor olika, och därmed välja ut vilka som får och inte får hjalp, vilka som får stanna i behandling och vilka som ska skrivas ut, är det ett allvarligt problem då detta beror på att man inte lyckats med önskemålen som vårdgivaren ställt.
Den vågen börjar jag se allt tydligare, och det gör mig oroad. For då begår alla ett misstag. Det som inte är problem för den ena medborgaren idag kan kanske vara det imorgon.
DÅ ÄR VI ALLA FÖRLORARE – HELA SAMHÄLLET
Mohammed, en oroad medborgare och aktivist vid Stockholms Brukarförening
(fortsättning följer )