Brukare trillar mellan stolarna.

Ser allt för ofta brukare trilla mellan stolarna, speciellt när samverkan mellan de instanser som skall tillgodose behov vid problematiskt bruk, åtgärder som behövs sättas in, oftast akut, ändå inte fungerar. Brukaren blir utan den åtgärd som oftast verkligen ör angeläget samt behövs rätt omgående.

Beroendevård, somatiken, kommun med socialtjänst etc. Samverkan mellan somatik och socialtjänst kan vara guld värd i båda riktningarna, att samarbetet tas vid och fungerar.

Eller att exempelvis socialsekreteraren blir medveten om brukarens akuta tillstånd och resurser finns och ett intresse att arbeta för ett samarbete med vården. Att vidare läkaren har lust att satsa resurser, tid, plats, att samarbetet fungerar med Socialtjänsten.

En stor vinst är dessutom om synsättet är att arbeta efter modellen minskning av skadeverkningar. Men ser det spricka allt för ofta med anledning av dålig samverkan.

Detta märks ofta ibland de brukare som dessutom blivit  utskrivna från sin plats på underhållsbehandlingen. I bland dem syns spår av uppgivenhet, desperation, tillslut cynism.

Vissa har fastnat i en slags låst cirkel när ingen vill ta ansvar och tar sig inte vidare. Ibland pendlar brukaren mellan en psykiatri och en beroendevård som varken vill ta in helhetskonceptet eller ansvaret.

Så kan brukaren bollas fram och tillbaka mellan två olika vårdgivare. Lägger man till de som under tiden dessutom hunnit straffat ut sig från underhållsbehandlingen har vi till råga på allt en stjälpande spärrtid som hinder för akut vårdsamverkan.

Vilket inte borde kunna få ske, då blir det än svårare att få samverkan att fungera. Brukaren står då utan ansvarig för en LARObehandling med Metadon eller Buprenorfin, kanske även utan vård för funktionsnedsättning, psykiatrisk problematik osv. -trots att behovet av underhållsbehandling och samordning mellan vårgivare och andra instanser som Kommun egentligen verkligen behöver sätta in sina resurser omgående.

Situationen är för endel av de som hamnat utanför så akut och än mer brådskande.

Om inte mer.

Var är allt på väg? När kan ett tänk på minskning av skadeverkningarna införas där brukare inte faller utanför rådande norm?

Någonting, både här och där, behöver förändras snarast.

Önskar en minsking utav skadeverkningarna!

Solidaritet & respekt

Tack!

Annika Samuelsson Cederberg