Efter min fotledsfraktur och nu med gipset borta trapoade dom ut oxycontin för en och en halv vecka sedan.Tränar så mycket jag kan med mycket smärta. Har ju kronisk värk. Och läkare är försiktiga med mina gamla huvuddroger lagliga sådana.
I alla fall ville jag få en ny bedömning om jag ska ha smärtlindring för att kunna träna bort stelheten.
Så fick läkartid idag på Vårdcentralen. Läkaren såg mig i ögonen och fick ett rättvist bemötande. Var ärlig och sa att jag varitcren från opiater i två år. Under tiden efter sjukhuset har jag skött medicineringen klanderfritt. Han satte in oxycontin i exakt en månad och vi skakade hand på att jag sköter min medicinering. Känns fett bra att han tog mig på allvar.
Förut har jag varit mkt negativ till läkare och vården.
Tagit mig över 20 år få diagnos på min värkproblematik. Har alltså fibromylagi och behandlas med lyrica.
Han förstod och fattade det här med min adhd med.
Så det finns faktiskt kompetenta läkare.
Annars brukar det vara riktigt svårt att bli tagen på allvar som missbrukare.
Så är lättad nu tamej fan ska jag träna och det går frammåt i små små steg.
Än så länge klarar jag träna upp och ner för min första trappa. Och gör övningarna jag fått.
Jag blev mkt glad när han dikterade min status. Att jag är klar och orienterad.
Och att jag var lugn och fokuserad. Med ärlighet i vissa fall kan jag bli hörd och bemött så jag går från besöket med ett smajl.
Hoppas detta blogginlägg blev bättre.
Jag vill ha något att säja. Och tänka till lite när jag skriver.
Så just nu har jag lite flow och en hel del stöd från vänner och familj. Har fått mycket vänner som är bra för mig.
Idag är jag lugn glad och postiv. Känner mig stark. Är dessutom nere på lägsta dos seroquel och det gör att hjärnan vaknat ur en dimma. Känns riktigt gött.
Och har en otrolig kontakt inom soc som är ett stort stöd. Han flyttar på berg i rätt riktning.
Han jobbar för att jag ska ta emot hjälp och få det stöd jag behöver. Jag har svårt för att be om hjälp och ta emot den.
Men sakta sakta vågar jag försöka ha ett öppet sinne. Jag flyger och vågar ta små steg för att se verkligheten som den är.
Märker att jag vågar säja ifrån fått lite lite självrespekt. Blir arg när någon faktiskt kränker min person. Säjer vad jag tycker.
Det var lite om mina tankar och jag fightas lite mer för att komma frammåt!
Tack för mig.
Mvh Jenna