Bergen, hopp och förändring.

Går igenom en del bilder jag har på datorn, och det inger ju lite hopp när man jämför gammalt med nytt. Att man kan förändras så att säga, både på utsidan och på insidan. Första bilden är ett par år gammal och min hälsa där var ju inte på topp direkt. Mina lår var lika tunna som mina vader och jag var sjuk konstant, min kropp la av helt och jag tappade massor med hår, var blek som ett lik och ja, det var ingen vacker historia. Man ser ju nästan en osynlig tankebubbla ovanför huvudet med ÅNGEST skrivet i.

Går igenom en del bilder jag har på datorn, och det inger ju lite hopp när man jämför gammalt med nytt. Att man kan förändras så att säga, både på utsidan och på insidan. Första bilden är ett par år gammal och min hälsa där var ju inte på topp direkt. Mina lår var lika tunna som mina vader och jag var sjuk konstant, min kropp la av helt och jag tappade massor med hår, var blek som ett lik och ja, det var ingen vacker historia. Man ser ju nästan en osynlig tankebubbla ovanför huvudet med ÅNGEST skrivet i.

Var i så dåligt skick här och i desperat behov av hjälp här att jag dagarna efter gav upp Sverige och flyttade till Bergen istället. Det var ett av mina bästa beslut någonsin. Fick hjälp nästan samma dag jag kom dit, och snubben jag bodde med fick sub utskrivet medan han stod sig i kö till sub-programmet. Tänkte berätta lite skojiga detaljer som är otroligt schyst för samhället och medborgarna där. Jag bodde ett par minuter från Nygårdsparken, där övre delen är lite halvt dedikerad (det är liksom etapper med olika plan man kan gå upp i) till narkomaner. På stigen upp hängde det till och med en skylt med "JUNKIES" på, så att folk är förberedda på det eller… något. Haha, som någon jävla djurpark. Och en sån här:

Haha, folk hade ändå viss humor. 
Men det var ändå ett schyst system liksom. De höll sig där och kunde sitta och injicera, röka och allting
 helt öppet medan snuten åkte igenom då och då och kollade så att det inte var bråk, vinkade till folk och var glada. Det var det enda de ingrep för. Våld. Så grymt! Relationen till polisen där känns väldigt annorlunda jämfört med här i Sverige. Man är inte rädd för dem där. Man börjar inte fiffla, slänga och gömma, utan kan bara sitta lugnt och fortsätta med det man håller på med. De har ju verkligen insett vad som fungerar där.

Och det var inte allt. Det blir ju självklart väldigt skräpigt där, med kanyler, papper och diverse på marken och vid vattenkranarna. Så 2 gånger i veckan erbjöds det 200 kronor till varje person som städar i någon timme där, så parken hölls fräsch tack vare detta. Tänk vad mycket vi har att lära av våra grannländer.

Och så en bild som är från oktober efter 1,5 månad på 12mg buprenorfin på avgiftningen. Anledningen till att de inte trappade ner utan istället trappade upp dosen var för att någon psykiatriker(?) från LARO kom dit och pratade med mig ifall jag skulle söka till programmet igen och han var så säker på att jag skulle få en plats att i väntan på att remissen bearbetades så skulle jag trappas upp under tiden där inne, men så fick jag avslag (ni kan ju tänka er känslan när ALL personal, den där snubben, alla interner och jag själv går runt i 1,5 månad och övertalar mig om att jag garanterat får ett ja, men får avslag igen utan att ens få en chans att tala för mig själv). Jag blev så förbannad och förstörd att jag fick ett utbrott och typ sparkade omkull en papperskorg och någon skylt på golvet. Då ansågs jag plötsligt vara farlig och blev utskriven från avdelningen direkt, och fick dessutom en LVM-anmälan när jag blev arg för detta också och det var bara att kliva ut i regnet och sova ute istället. Tyckte så otroligt synd om mig själv just då, haha, men jag satt ändå där inne mellan 27 augusti och 10 oktober för denna jävla Stesolid och THC som vägrade gå ur kroppen. Stor skillnad i blicken, börjat få tillbaka pigment, gått upp i vikt, kroppen fungerade galant och framför allt jävligt mycket hopp! Fick höra från alla vilken enorm skillnad det var på mig, och så fick jag höra av en sjuksköterska som jag kom i bra kontakt med sedan första gången jag las in att "Man ser alltid när du börjar må bättre, för då börjar du le och skratta igen"

Det blev lite blandad skrift i det här inlägget. Idag åker jag till västkusten och chillar i stugan. Har varit HELT ren i 12 dagar nu! Det var flera år sedan sist, så det känns hur schyst som helst.