Jag försöker lägga in fortsättningen på inlägget här:
Jag har gjort valet att lämna plågor, lidande, och den fysiska smärta sjukvården orsakat i en felbehandling. En smärta som är så vass, och ofta blev så stark att det var och fortfarande är en omöjlighet att existera i den.
Jag försökte med allt, när smärtan red mig som värst skar jag mig, injicerade citronkoncentrat under huden, och försökte på de mest vidriga sett avleda smärtimpulserna från skadan genom att skapa avlednings transmissioner.
Oftast hjälpte det inte och jag tvingades åka till akuten för att få hjälp. Eftersom smärtan är förknippad med en vital och nödvändig kroppsfunktion, som upphör reflexmässigt vid smärtattackerna fanns inget annat att göra än att åka in akut och drogas.
Läkare blev ofta enormt frustrerade eftersom de var tvungna att ge mig starka opiater, men såg att beroendet av substansen utvecklades snabbt.
Missbrukarvården som inte ville ta emot eftersom injektionerna då var nödvändiga hänvisade tillbaka till den somatiska vården som skickade mig till smärtenheter.
Jag var i princip dagpatient där under ett år med enda skillnaden att jag fick min medicin därifrån tills de en dag sa Nej, vi kan inte hjälpa dig eftersom din smärtproblematik inte går att påverka.
Så från den dagen tog sjukvården inte emot mig. Jag nekades vård på sjukhusens avdelningar trots akut läkares bedömningar om att infektionerna och sjukdomen krävde dygnet runt vård. Jag fick recept på injektioner och skickades hem.
Utom de gånger man gav mig injektionen på akuten och räddade livet på mig för att sedan skicka hem mig utan recept eller vård. Akutvårdens skyldighet är att åtgärda och utesluta akuta livshotande tillstånd. Inte vårda.
Efter att ha hört alla instanser säga att det inte finns någonting någon kan göra för att jag skulle kunna leva, inte bara överleva, insåg jag att det inte fanns några val.
Det enda sättet för mig att lindra smärtorna, att komma ifrån de plågor som stundvis blir övermäktiga var att släppa kroppen fri. Att dö.
Jag gjorde mitt val trots att jag hade chans till ett underbart liv med mina barn och alla runt mig som älskar och är älskade.
Chansen till ett värdigt liv gick mig förbi när samhället som orsakat omständigheterna raderade mig ur systemet som i en amerikansk jävla action thriller.
Säg aldrig någonsin till mig att det alltid finns hopp. Att det alltid finns en lösning. Förolämpa mig inte genom att ljuga mig rakt i ansiktet.
Även om jag hindrades fly min kropp lever jag inte ett liv som är mitt.
Jag lever endast genom de jag älskar och om jag kunde lämna in bagaget och flytta dit smärta inte finns utan att skada de som är liv skulle jag göra det utan att behöva fundera.
Att få välja döden är inte alltid tragik, inte för den som aldrig fick leva, bara vara.
om ett d