Att våga

Att våga är att förlora fotfästet en stund,

att inte våga är att förlora sig själv.

 

 

Ibland reflekterar jag över hur jobbigt livet och vardagen är när man bara kan låstas uppskatta sig själv, låtsas älska sig själv, låtsas vara intresserad utav sig själv.

Att våga är att förlora fotfästet en stund,

att inte våga är att förlora sig själv.

 

 

Ibland reflekterar jag över hur jobbigt livet och vardagen är när man bara kan låstas uppskatta sig själv, låtsas älska sig själv, låtsas vara intresserad utav sig själv.

I många år levde jag mitt liv såhär, rotlös, rastlös och fullständigt otrygg. Att vara så trasig och samtidigt försöka så starkt ge sken utav att allting är okej sliter något så otroligt på en, psykist och fysiskt. Att vara så osäker och ständigt tvingas surfa på beteenden och fasader (som man tror är vattentäta) är jobbigt. Att efter varje nerbryt tvignas med näbbar och klor hålla fast vid något nytt som lyckas (för stunden) ta mig en ny bit på vägen. Vad som helst bara inte mot sanningen och verkligheten. Och vad sanningen och verkligheten var, det visste jag inte ens. Bara tillåt mig att få fly det jag inte orkar med.

Arbete, jaa! (låt mig för helvete få jobba övertid och gärna hela tiden så jag slipper tänka)

Arbetlös igen, jaha! Och in i en ny destruktiv missbruksfas. Nerbryt igen!

Och såhär höll mitt liv på väldigt länge, när ska mitt liv börja egentligen? Att jag inte orkar med mig själv spelar väll ingen roll, det är bara att lägga åt sidan. Alla symptom min osäkerhet, rädsla och rotlöshet hade skapat var bara att svälja och hoppas på att nästa flykt kunde fly det?

 

Tills en dag, då jag inte kände något längre. Inte för att mina flykter någonsin  varit roliga, snarare en undermedveten livsstrategi. Ångesten träffade mig som aldrig förr och jag började skaka. Jag hade nått min punkt, jag hade ingenting jag kunde fly med längre. Satt inmålad i en hörna. Detta har visserligen hänt förr, men den här gången var det skillnad. Jag förstod att jag måste ta tag i min smärta (ångest). Jag var tvungen att forcera  frammåt. Kämpa för mitt liv, ett liv jag aldrig uppskatta.

För första gången kände jag en vändning (alltså en riktig vändning) inte bara en ursäkt för någon eller för något. Eller ytterligare för en bekärftelse och uppmärksamhet som jag kunde kicka på. Utan en första ide om att börja göra saker för min skull och för mig själv och styra livet utifrån det. Inte för att jag ville det, men för att jag var tvungen (verkligen). Och den  ångesten som den tanken gav med sig gjorde att jag började vändningen med att isolerade mig i nästan 3 månader ( i mitt rum) på den tiden.

Den här tiden orkade jag inte ens drifta efter heroin. Och även om mitt heroin missbruk fortsatte efter denna vändning så var den av så stor betydelse att jag inte kan tycka att det hör ihopa. Vad jag förstod här och som skulle komma att spela stor roll för mig och mitt liv i fortsättningen hade inget med mitt intag av heroin att göra. Förutom att jag senare skulle komma att använda heroin i ett syfte där jag nu försökte slå bort tanken på att jag nu är tvingad till att börja göra saker för MIN skull för första gången i mitt liv. För min skull?

 

Efter en jobbig och svår ångest period lyckades jag skapa något som kan kallas för egna viljor och egna principer. Jag har senare också förstått att jag alltid haft väldigt hög moral, haft ett bra omdöme och kunnat förstå vad som verkar rimligt och inte. Så jag lyssnade på det. Och det har också bidragit till att jag idag kan förstå varför jag kunde må så ofantligt dåligt och vara så otroligt hård mot mig själv när jag gjorde saker som jag inte ville eller gick emot mitt egna samvete.

Idag har det gått ett par år sedan denna vändningen tog plats. Och jag är glad att grovjobbet är förbi och färdigt. Jag kommer aldrig behöva uppleva den ångesten jag kände då, igen! Och även om jag idag fortfarande har mycket kvar på min resa så är jag glad att jag inte längre måste läka mig själv genom andra människor och genom andra saker. Utan jag är tillfreds med att alltid utgå från mig själv, känner mig trygg och ser till att mina behov och intressen alltid kommer först (utan att det är ett tvång). Jag har fortf beteende jag vill bearbeta bort men det känns som att det är mer rimliga saker att jobba med. Och idag är jag tacksam över att kunna arbeta med mig själv och tugga mig igenom problem i livet. Jag litar på mig själv och kan tom ägna tid åt att försöka vara rolig och avslappnad.

 

Jag hade nästan ängnat hela mitt liv åt att försöka hitta mig själv och egentligen var det att tvingas titta över min axel. För längre bort var jag inte.

 

Varje dag har sin resa, må bäst vänner.