Igår var jag på Brukardelegationens möte, Socialdepartementet. Mot slutet av mötet presenterade två av de närvarande föreningarna (en klientorganisation som bl a säljer boende till stadens socialtjänst samt en nykterhetsorganisation med socialpolitiska ambitioner) ett ”hemarbete” de fått inför ett kommande seminarium. Det handlade om brukarråd och brukarrevision.
De inledde med att bl a redovisa något de upplevde som problematiskt; nämligen ”föreningsegoism” på området brukarrepresentation. Det var inte svårt att förstå adressen.
Brukarföreningen har länge och envetet, och för det mesta absurt nog i opposition mot de sk ”brukarrepresentanterna” (dvs nykterhetsorganisationer, föreningar som säljer behandlingar, klientorganisationer, frireligiösa organisationer) hävdat även att även brukarna av tjänster på beroendevårdsarenan har rätt att representeras av företrädare med någon form av mandat.
Det mandatet kan man bara få av brukarna, så är man brukarrepresentant i beroendevårdens brukarråd och utsedd av en förening som styrs av andra än brukare; Ja då sitter man på en stol man inte har rätt till. Så enkelt är det.
Tyvärr verkar de ha missuppfattat oss; vi säger INTE att Brukarföreningen är de enda som ska få sitta i brukarråd. Vi säger att brukarrådsrepresentanterna ska komma från brukarföreningar (Och det finns fler än Brukarföreningen, Länkarna för att ge ett ex – eller x-Cons om det handlar om kriminalitet).
Detta har man, avsiktligt eller oavsiktligt misstolkat. Hög tid att reda ut begreppen varför vi låter ett avsnitt om Brukarrepresentation ur Stockholms Brukarförenings verksamhetsplan följa. Viktigt att minnas då man läser nedanstående definitioner är att i den texten talar vi enbart om SBF s medlemskollektiv, dvs narkotikaanvändare och/eller beroendevårdspatienter.
Är Du brukare av beroendevård, socialvård eller kriminalvård – Läs! Det handlar faktiskt om vem som ska föra Din talan, i sammanhang som handlar om Ditt liv!
Brukarinflytande/brukarrepresentation/demokrati och inflytande:
Vem? Vad? Hur? Varför?
Vår förening ska förmedla brukarerfarenheter, att sörja för äktheten i detta perspektiv är av yttersta vikt. De aktiva i föreningen får inte utvecklas till en grupp specialister; det är medlemmarnas upplevelser och synpunkter som ska finna en kommunikationskanal via föreningen. Avgörande för trovärdigheten är att föreningsrepresentanterna har egen erfarenhet av beroendeproblematik och är narkotikaanvändare.
Att värna om ett äkta brukarperspektiv har aldrig varit angelägnare; Föreningar som lagt sig till med prefixet ”brukar-” växer upp som svampar ur jorden. Gamla maktstrukturer utmanas då vi, (enl internationell forskningen den enda äkta brukarföreningen på narkotikaområdet i Sverige, källa: Tukka Tammi) deltar. De som tidigare ägt frågan ser sig konkurrera med dem de säger sig företräda om att representera brukarkollektivet.
Ett nytt område att söka bidrag för att utveckla – nämligen brukarråd, brukarrevisioner, brukarmedverkan – har kreerats. Det finns idag ett ekonomiskt incitament att presentera sin organisation som varande en brukarförening, utöver behoven att positionera sig och hålla sig kvar på arenor där inflytande utövas.
Det blir särskilt tydligt i brukarråden. Brukarrepresentanterna kan vara frireligiösa föreningar, kvinnoföreningar, rena behandlarorganisationer (dvs föreningar som säljer vård och behandling). Dessa organisationer är egentligen brukarnas motpart i dessa sammanhang; de är ju vårdgivare och det oavsett om det är fd brukare som driver dem. Arbetarägda företag representerar ju inte sina anställda i löneförhandlingar.. Beroendevårdens brukare/narkotikaanvändarna representeras alltför ofta av någon som saknar deras mandat.
Svenska Brukarföreningen tror att en del av förklaringen ligger i det missförstånd som ofta råder rörande brukarrådens primära syfte. Vi får ofta höra att råden finns för att servicen/vården/behandlingen ska bli bättre. Så är det inte. Ett brukarråds primära syfte är alltid att ge brukarna inflytande. Bättre service är möjligen ett sekundärt mål och en bieffekt av inflytandet.
Så länge denna föreställning om ”förbättrad vård” är rådande kan de av brukarrådens representanter som egentligen saknar mandat motiveras med att ”de har kunskap att tillföra”. Om, däremot, alla såg att inflytande var det primära skulle den rådande brukarrepresentationen i många fall vara uppenbart orimlig.
Svenska Brukarföreningen/Stockholm anser att det är av yttersta vikt att alla berörda, profession, berörda myndigheter samt brukare enas om en definition – VAD är en brukarförening? Enklast definierar man en dylik genom att se vilka som har rösträtt i de beslutande organen, årsmöte och styrelse. Om rösträtten tillfaller brukarna, detta ska vara stadgefast, är det en brukarförening!
Med brukare förstås i dessa sammanhang föreningens målgrupp, dvs medlemmarna, som för att föreningen ska vara representerad i det tänkta brukarrådet bör utgöras av dem som nyttjar den service brukarrådet avser att utöva inflytande över.
Om ovanstående var det som gällde, skulle det automatiskt följa att de som representerar brukarna i ett brukarråd hade erfarenhet av det brukarrådet handlade om. Varför? Jo för att då skulle föreningsrepresentanterna själva vara brukare med mandat att representera den aktuella brukarorganisationens medlemskollektiv!
Föreningen avser att i alla sammanhang kraftigt driva frågan om brukarrepresentanternas mandat då det är avgörande för medlemskollektivets framtida inflytande och därmed utformningen av service riktad till brukarna!
Nothing about us without us!!!
Christina Paulsrud,
narkoman/beroendevårdspatient och
ordförande I Svenska Brukarföreningen/Stockholm