Ansökan Metadonprogrammet (vinter 2014) .

Följer dina steg tätt och är följsamhet.

Tröttheten sveper in i rummet,

näst intill obemärkt entrar skuggorna åter väggen, sömnen är nära.

Tidigare: Götgatan

Vi sitter ned båda två på huk längs trottoarkanten nära slussens tunnelbanasuppgång Hökensgata.

Sommarnatten märks, myller utav folk, barer som är öppna, folk i rörelse, skratt, tung värme blåser njutfullt längs med asfalten på marken, kyler ned fötterna i gympaskorna får håret att fladdra till och gömma ögonen för en liten stund.

Sluter ögonen, lyssnar koncentrerat på din underbara röst, dina ord. Känner närvaron starkt utav dig femtio centimeter bort, din frustration. Du talar än tydligare, högre, nästan tar sats mellan stavelserna.  -Eller hur, vad ska du göra åt det? Jag menar allvar, lyssnar du eller? Hallå, sover du nu igen, jag försöker säga dig någonting… Du fnyser irriterat. En sekund för mig drar säkert ut och blir till tio för dig under väntan.

– Jag är faktiskt helt med.. jag lovar Jag letar efter dig med handen. Vinden blåste bort vårt hår, sökte efter din blick, att dra dig närmare mig genom att ta tag i din arm. -Helt med, javisst! Sa du lite ironiskt, log snett, skrattgroparna lekte lätt. En bil bromsar in längre bort i korsningen Götgatspuckeln, på väg ned mot Södermälarstrand.

–Jag vill inte att du råkar illa ut, förstår du det? Efter inbromsningen störde inga andra ljud längre. Trots irritationen har du accepterat armen runt din hals och krypìt närmare, tätt ihop, vant, varmt. Din arm runt om mina axlar -Så ledsamt, du tror att  jag inte skulle förstå dig, höra det du säger "när det är just det jag gör"… -A visst, sa du med mjukare stämma. -Det är klart jag ska vara rädd om mig, rädd om oss. Försiktigt kilades min hand ned i din. Din ilska och oro hade sakta försvunnit.

Du puttar till mig kärleksfullt i sidan, vi fnissar, lägger ett ben i ditt knä. Är i ett mjukare rum, vilar i heroinet, men är alltid med dig. Din osynliga som marserar med dig. 

Förstår du inte fina hur nära jag egentligen är ditt hjärta. Orden ligger start klara, hinner bara inte ifatt. Önskar vi kunde slippa hindret. Du skulle bara veta hur mycket jag önskar att jag kunde göra allt bra igen. Men början är att ihop med dig.

Smeker din hand och tänker på hur allt började. Oberoende situation sitter det nästan alltid kvar i ryggmärgen.

………………………………………………………………………………………..

När vi handlat Heroin och var på väg hemåt tog vi varandras rygg. – Byttes av, bytte plats, -redo för nedbrottning och stryptag av Polisen. En period ville de kunna använda kräkmedel för att inte Brukaren skulle hinna svälja och komma undan, men risken var för stor för brukarens hälsa via exempelvis kvävning.

Att hinna svälja vid möjligt påhäng från förorten eller stan -vardag, och att hjälpas åt lönsamt. Det var det ett tag sedan vi hade det så. Andra är kvar.

—————————————————————————————–

Ansökt om Metadon nu på Beroende Centrum Stockholm.

Hade efter att åkt ut mot min vilja 2012 i väntan på nya platser  Tyresö Minimaria BSC, hade redan börjat trappa ut Subutex.

Kände mig inte trygg i behandlingen och de somatiska svårigheter som ignorerades , föll utanför underhållsbehandlingen men när andra läkare satte diagnoser och förskrev läkemedel la sig den Lokala beroendemottagningen ändå sig i. År av konflikt, ett stelt tänk gällande hela upplägget och otrygghet att inte vara trygg varken med läkare eller personal gjorde att jag envist började trappa ut Subutex med 1mg per vecka. Började på 32 mg slutade med Subutex tvärt när jag var nere i 12mg.

Att bli ofrvilligt utskriven, ha åtta månader utan Subutex innan platsen i Tyresö gick att skaka fram. Jag var så arg på den dubbelhet och att förtroendet från deras och min sida inte var något att hänga i julgran. Men utan Subutex föll jag hårt, kunde inte hålla den drogfriheten som tidigare. Hade fått erbjudande att börja på Maria för att komma irån konflikten, men blivit så låst att tanken att komma bort från LARO att välviljha från Beroendecentrums administration andra läkare och kliniker var försent.

I Tyresö började jag med Subutex igen, hade Subutex till Januari 2013. Sedan åkte jag ur programmet igen till julen 2014.

Kanske kan nu ett saknat teamtänk från underhållsbehandlingens sida göra skillnad. En ute och en inne i metadonprogrammet är ruskigt kontraproduktivt. Hur de nu tänker eller har tänkt, en svår ekvation.

Men ska göra allt för att komma in fort, få tillbaks underhållsbehandlingen. Fem veckors väntan har gått i slowmotion. Ingen abstinensbehandling. Buprenorfin och metadon sedan 2001. Que? Behöver nog inte utveckla måendet mer än så.

Hållt på två år med att få tillbaks den sk. LARO (Läkemedels Assisterad Rehabilitering Opiat) behandlingen med metadon/buprenorfin.

Vad ska man välja egentlingen? Har man något val i den här frågan? Vet inte, ni vet nog bättre än jag.

Det jag däremot vet med säkerhet är att jag gör det här Metadonförsöket för oss, familjen, vännerna, jobbet. Gör vad som helst för er.

Väntan är halvdan för motivationen, men nära nu i jämförelse med de föregående två åren.

Nära är nästan svårt, att våga lukta efter  hopp igen.

……………………………………………………………………….

Vill verkligen åter tacka alla som hjälpt till så jag kunnat köpa behandling, fina människor som snålat för att hjälpa på olika vis. Utöver den vackra gesten att bli bjuden, all heder och ödmjukhet till er. Tack. Det kommer tillbaks vid tillfälle.

Ni är mina hjältar, har varit så fina! Ett speciellt TACK till min familj. Ni har kämpat i ovisshet samt slagits respektfullt ihop för rättigheter i vården.

VERKLIGEN TACK FÖR HJÄLPEN HIT.

Harmreduction & solidaritet

Peace

Tack!

Annika Samuelsson Cederberg