Jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag älskar er, dig och din bror. Jag ser hur du slåss med dina demoner, jag ser hur du kämpar, jag ser hur varje dag är en kamp för dig och jag vet hur du mår, jag önskar jag kunde ta dina demoner ifrån dig, ta ifrån dig ditt dåliga mående och din kamp. Jag önskar att det gick att ta bort alltihop så du slapp det.
Härom dagen hade jag det absolut svåraste telefonsamtalet någonsin med dig. Det var det tyngsta, svåraste, känsligaste, tuffaste och jobbigaste samtalet jag varit med om. Men om du inte svarat då när jag ringde, hade det varit ännu värre.
När jag ringde visste jag vad du hade för plan, jag visste inte var du var eller hur du skulle göra. Jag visste bara att jag måste stoppa dig. Allt brast fullkomligt för dig den dagen, du den tappraste kämpen tappade allt. Inget fanns kvar att leva för. Droppen den dagen var igen ett besked från soc. Igen satte de käppar i hjulet. Allt runt om dig rasade. Du såg ingen anledning att leva vidare.
Då, när du svarade efter flertalet försök att nå dig, stod du på spåret och väntade på tåget. Att inte få panik, samtidigt som jag pratade lugnt med dig, samtidigt som jag skulle försöka få fram var du stod, samtidigt försöka leda dig ifrån spåret, samtidigt som jag bit efter bit rasade ihop inombords, samtidigt som jag hörde dig gråta så förtvivlat och samtidigt höra dig säga: "Mitt liv tar slut här och nu", är ett av det svåraste jag någonsin varit med om. Jag kommer aldrig kunna sätta ord på hur svårt det var. Jag ville släppa allt och bara srpinga till dig, men jag visste inte var du var. Vi pratade länge, eller jag pratade du sa inte många ord, du lyssnade mest. Du gick ifrån spåret men var inte långt ifrån det, plötsligt sa du: Vi kan inte prata mer nu, jag måste lägga på. På något sätt lyckades jag ändå få dig att inte lägga på och strax efter du sagt det hörde jag tåget åka förbi.
Jag visste då att hade vi lagt på hade du inte funnits idag. Vi fortsatte prata, till slut fick jag fram på ett ungefär på var du var. Efter en lång stund, som kändes som en evighet, gick du med på att vi skulle ses. Vi bestämde en plats och jag åkte dit direkt, fortfarande kunde jag inte tillåta mig att rasa, jag var tvungen att hålla ihop. När jag kom fram satt du precis där du sagt att du satt. Länge stod vi och kramades och grät båda två.
Det tog lång tid innan vi kunde prata, när vi gjorde det kom allt. Hur sviken du var av din pappa, hur du letade efter vad du gjort för fel mot honom. Hur du i samhällets ögon sågs som en misslyckad knarkare, alla demoner, alla motgångar, allt kom. Hur förtvivlat hopplöst allt känns, hur du inte såg någon mening med att ens försöka längre för att du ändå var dömd att misslyckas. Och att försöka skulle bara ge samhället rätt så de skulle kunna säga: Vad var det jag sa.
Du, älskade barn, har inte gjort fel. Samhället gör fel som väljer att döma dig. Alla har gjort val någon gång i livet som man inte är stolt över, men inte alla döms år efter år. Du är inte misslyckad, du är en fantastiskt fin kille och du är så bra, du är bäst. Din styrka är imponerande. Finaste du, du har samma rättighet som alla andra att få må bra. Du ska dit, du ska leva det liv du är värd att leva. Jag kommer alltid att finnas med dig, så länge du behöver mig, jag kommer alltid att kämpa med dig. Att ge upp finns inte. Du ska leva och du ska må bra.
Älskar dig och din lillebror mest av allt!