Hej!
Söndagen förbi. Tog endast 4 mg sub på hela söndagen, men låg i sängen och kramade kudden hela da´n
degade, tittade på film – rökte b och somnade. När kvällen kom började det krypa i mina vader – det värsta jag vet. Tänkte att jag absolut inte skulle ta mer sub och förstöra dagens låga dos (4 mg). Jag somnade. Har inte sovit någon djup prinsess sömn i natt. 
Vaknade kallsvettig, mina ögon stod som råttpittar i huvet på mig. Magen krampade så jag sprang in på toa. Tog en 8 mg och gick tillbaks till sängen och låg och funderade om jag igentligen är riktigt frisk i huvudet som utsätter mig själv för det här?
I dag ska jag till läkaren och ha samtalet om nedtrappning. Jag har 3½ x 8 mg om dagen. Jag har rökt och kommer vara positiv på urinprovet vilket jag nu givetvis ångrar
, men jag hade inte trappat ner mig så fort annars, och jag va sååå jävla kaxig när jag beställde tid hos läkaren. 
Tänkte för mig själv: “det här klarar jag”. Helt övertygad om att “moa” klarar det, nemas problemas. Jag vet inte vad som slår runt i huvudet på mig ibland,
tror jag är ngn form av stål kvinna – vilket jag absolut inte är. Jag är jag- och jag är en mjukis
Men i dag fick jag mig en tankeställare.
Hjälp! Så som jag mådde i morse har jag inte mått på mååånga år, och ändå är det bara början. Har bestämt mig för att fejka urinprovet
så jag själv kan bestämma nedtrappningen. Är rädd att de ska straffa mig om jag är positiv på provet.
De behandlar mig genast som om jag vore mindre värld om jag skulle lämna ett positivt Up.
Jag vill inte sitta och disskutera min nedtrappning med skam. Jag vill kunna samtala med Dr:n. stolt/positiv/förväntansfull och helst känna att jag har hans fulla uppbackning i avgiftningen.
Jag måste göra det här på mitt sätt.
Ha en bra vecka gott folk =)