?Denna onsdag morgon bjuder på snö och vinterlikt väder. Som vanligt gör jag i ordning smörgåsar och plockar ihop tillbehören, sedan åker jag iväg till St:Eriksteamet. Börjar med att titta in i väntrummet och heja på de som är där. Det är några stycken. Sedan kokar jag kaffe och dukar fram fikat.
En kille säger att han bett personalen om en höjning på sitt metadon. Men han har ännu inte fått något besked om detta. Istället har han fått veta att han får vara ledig en dag i veckan. Det kommer in fler personer i rummet. De tar fika och sätter sig sedan ner.
En person berättar att han har en ADHD-diagnos men att han inte får någon medicin för detta. Det gör honom arg eftersom han säger att han ju är i behov av centralstimulerande läkedmedel för att leva ett bra liv.
Avgiftningar kommer på tal. Det är något som de flesta i rummet verkar ha egna erfarenheter av. Så fort man är ren skrivs man ut men alla är eniga om att det är ju då man blivit ren som den verkliga kampen börjar.
Jag kokar mer kaffe. En tjej sitter och halvsover, råkar spilla ut kaffet på fåtöljen och sina jeans. Hon blir arg över att hon tappade koppen men säger att det beror på att hon får kramp i händerna.
Fler personer kommer in i rummet och jag kokar mer kaffe. En tjej tycker det är dags att förnya denna gamla kaffebryggare.
En person berättar att han har subutex och får sina tabletter krossade på teamet. För att han inte ska kunna sälja dem vidare. Jag får också veta att behandling med metadontabletter blivit allt vanligare.
En tjej kommer in i rummet. Hon kommer fram och ger mig en kram. Hon är orolig för att hon är gravid. Hon är inte redo att få flera barn. Senare idag ska hon testa sig för att få reda på om hon verkligen är med barn. Jag önskar henne lycka till.
En tjej berättar att hon sover dåligt varje natt. Hon brukar somna framåt morgonen och får därför inte många timmar per natt. Hon tycker det är väldigt jobbigt vilket jag verkligen förstår.
Morgonen har övergått i förmiddag och det är dags för mig att gå vidare. Den andra kannan med kaffe är slut liksom mackorna. Jag plockar undan efter mig och torkar av bordet. Sedan ber jag de som är kvar i rummet vara rädda om sig och säger på återseende om en vecka. Lämnar St:Eriksteamet och går ut i det vintriga Stockholm igen.
Skrivet av Linn Nystedt.