?Denna tidiga onsdag morgon bjuder på solsken och nästintill vårlikt väder. Med en välfylld fikapåse åker jag iväg till St:Eriksteamet. Hejar på personal och patienter. Sedan kokar jag kaffe och ställer fram det jag har med mig.
Det sitter några personer i väntrummet. Snart dyker flera upp. De tar smörgåsar och kaffe, sätter sig sedan ner. Nyhetsmorgon står på i bekgrunden. En kille säger att han är glad eftersom urinproverna äntligen är negativa. Det gör att han nu slipper gå på helgmottagningen.
En person i rummet säger att han blivit så felbehandlad inom vården. Att personalen på teamet inte lyssnar och det enda som är viktigt för dem är rena urinprover. Han säger att kampen inte är slut bara för att man blivit drogfri. Tvärtom så är det ju då det jobbiga börjar på riktigt.
En kille berättar att han fått en lägenhet. Han är glad eftersom detta steg är en viktig del i ledet egen bostad. Han säger också att han tänt av och haft massa konstiga drömmar sedan dess. Han har ett sår ovanför ena ögat. Det kom till efter en natt då han sprang rätt in i en vägg, på grund av den jobbiga drömmen han befann sig i då.
En person har subutex och personalen krossar dem åt honom innan han får dem. Han upplever det som kränkande att de gör så.
En annan person berättar att han väntar på att få göra den nya hepatit c behandlingen. Vi diskuterar lite kring detta varpå jag säger det jag vet om behandlingen, i syfte att inge honom hopp.
En kille berättar om då han var inlagd. Läkaren från metadonteamet ringde då till sjukhuset och sade att personen i fråga inte skulle få några narkotikaklassade mediciner utskrivna. Detta gjorde honom förbannad vilket jag kan förstå. Han tycker att metadonmottagningen och dess läkare tar sig rätten att kliva över personer. Att de har sån makt över patinens liv.
Den andra kannan kaffe är slut,smörgåsar och kakor likaså. Jag plockar undan efter mig och torkar av borden.Sedan ber jag dem alla vara rädda om sig och säger på återseende. Efter det går jag trappan ner och ut i den vårlika förmiddagen.
Skrivet av Linn Nystedt.