Personen har sökt substitutionsbehandling genom psykiatrin i en mindre stad. Hen har sökt detta ca 8 gånger senaste två åren, men har fått ett nej varje gång eftersom beroendet inte gäller opiater utan opioider.
Tidigare har det endast funnits riktlinjer för opiater och inte för opioider. Men i februari i år så kom det även riktlinjer för opioder för att inte en hel grupp patienter skulle stå utan möjlighet till behandling. Så personen skickade än en gång in en egen vårdbegäran. Detta var i mitten av Mars i år.
Personen väntade och väntade men hörde inget av dom. Till slut i mitten av Juni så fick hen nog och ringer till sjuksköterskan på kliniken. De kunde bara säga att dom inte hunnit göra något. Dagen efter ringer syrran upp och sa att hen skulle komma dit och lämna urinprov några dagar senare. Hen gick dit och gjorde detta samt svarade på några frågor. I slutet av samma vecka ringde syrran igen och sa att hen skulle få träffa läkaren. Men inte förrän i mitten av Augusti, vilket var två månader senare.
Hen väntade och höll modet uppe eftersom hen nu var säkra på att hen skulle få den hjälp hen behövde pga de nya riktlinjerna. Den 15e Augusti träffade hen läkaren, som ställer en massa frågor men avslutade med att de inte kunde ge nåt svar direkt eftersom de inte hade hunnit göra ett dugg ännu. En vecka efter mötet så ringer personen för att höra vad som hände, och sjuksköterskan svarade att dom skulle ha en rond den 29e Augusti och att de skulle höra av sig efter det.
Personen väntade och väntade en hel vecka efter att dom skulle ha den påstådda ronden. Till slut ringer hen upp igen men får inget svar. Inte heller svarade de när hen ringde. Veckan därpå försökte hen också få tag på syrran, men då hade hen gått på semester en vecka?! Efter flera veckor och mycket fram och tillbaka får hen till sist den 12/10 tag i sjuksköterskan och då sa hen att personen skulle få svar i brev.
Svaret fick hen den 14/10 och där stod det att hen inte fick börja där, eftersom kommunen valt att inte ansvara för opiodberoende trots att de nya riktlinjerna säger att hela Sverige ska ansvara för detta.
Sju månader tog det att få ett svar och personen hade kunnat dö tio gånger om under den tiden!
Personen hör då av sig till en klinik i en grannkommun för att undersöka möjligheterna av en utomlänsremiss, sjuksköterskan där bekräftar att folk faller mellan springorna innan dom hunnit omvända de nya riktlinjerna i praktiken.
Att personen fått vänta såhär länge har VERKLIGEN orsakat hen mycket onödigt lidande. Om hen visste att det skulle bli ett nej så hade de kunnat säga det istället för att dra ut på det så otroligt länge!