?Sista dagen i augusti bjuder på dis och dimma men värmen ligger kvar i luften. Jag är vid Fridhemsplan redan kvart över åtta. När mottagningen öppnar halv nio traskar jag in med mina välfyllda påsar. Börjar som vanigt med att kika in i väntrummet och heja på de som är där. Sedan kokar jag kaffe och dukar fram bröd och kakor. Flera säger att de är hungrig och tar av ostsmörgåsarna jag ställt fram i väntan på att kaffet ska bli klart.
Jag slår mig ner vid det lilla bordet intill fönstret men då en av killarna frågar om jag inte vill sitta med dem i soffan så reser jag mig upp och slår mig ner med dem. Jag vill liksom inte tränga mig på men sätter mig mer än gärna vid de andra om de vill det.
En person berättar om sina återfall, hur människorna i hans närhet klandrar honom för dessa snedsteg. Han säger också att han brukar tappa omdömet då han tagit benzo. Jag vet också att han har råkat illa ut flera gånger då han varit påverkad. Jag vill inte att han ska anklaga sig själv för att suget stundom tar över. Jag vet ju att han kämpar och det beundrar jag honom och alla de andra för. En kamp som är både tuff och krävande.
Mackorna har en rykande åtgång. Jag kokar mer kaffe och lägger fram ännu ett paket med kakor. De som sitter i soffan snackar teknik och diverse mobiltelefoner, de nyare modellerna och dess fördelar.
Några går ut för att röka men kommer snart tillbaka. Det dyker hela tiden upp folk och jag upplever det som att det idag är mycket patienter här. En kille berättar hur less han är på att behöva gå på mottagningen varje dag. Värst är det enligt honom på helgerna då alla teamens patienter samlas på ett enda ställe, helgmottagningen. Där blir frestelsen än större för att ta något. Folk samlas en bit från teamet där försäljning förekommer. Han är uppenbart less men jag försöker tala om för honom att det inte alltid kommer att vara så här. Jag tror att han kommer få mer frihet ju längre tid som går och han inte tar återfall.
Samtalet på teamet denna onsdag handlar om allt från cigaretter, återfall, Leif G W Persson och kyrkans olika hjälpverksamheter. De två timmarna går fort och det är dags för mig att plocka undan och rusa vidare. De säger än en gång hur mycket de uppskattar föreningens och mina regelbundna besök här hos dem. Jag säger att jag uppskattar detta precis lika mycket. Att komma hit varje vecka, bjuda på fika och lyssna på dem, ta del av deras berättelser är givande för mig med. Det förtroende jag har fått här på St:eriksteamet är verkligen som en jättefin gåva.
Skrivet av Linn Nystedt.