?Den tidiga morgonen är inbjudande med sin färgsprakande växtighet och sol från en klar himmel. Jag har två påsar med mig, en i varje hand då jag promenerar iväg mot tunnelbanan. Förväntansfullt och glad beger jag mig mot teamet.
Jag hejar som vanligt på personalen i korridoren innan jag går in i förrådet för att plocka fram och göra i ordning fikat. På ett fat lägger jag rågbröd med smör, ost och gurkskivor. Ett paket digestivekex, mjölk och muggar ställer jag också fram. Sist men inte minst sätter jag på kaffet. Det sitter ett par killar i väntrummet. Jag hejar på dem och säger att de gärna får ta av det jag ställt fram.
Det kommer in en person som slår sig ner bredvid mig. Han berättar att han fyllde år igår. Jag gratulerar honomi efterskott. Han säger att han uppskattar att jag kommer hit och bjuder på fika. Sedan frågar han om jag håller på trappa ut mitt metadon. Svarar honom att det snart var ett år sedan jag drack min sista dos. Han berättar att han gått av och på i flera år.Att han blivit av med metadonet elva gånger och varit patient på flera beroendemottagningar här i stan.
Några fler kommer in i rummet, tar fika, sätter sig med oss och börjar snacka. En av dem säger att han vill sluta men inte skulle fixa det. En annan säger att han mår dåligt och därför använder benzodiasepiner ibland. Något som han gjort under många år. Det finns i mångas liv och historia oläkta sår. Problem och svårigheter som man försökt hantera genom att ta droger. Jag tror att det alltid finns en orsak till varför personer agerar som de gör.
Vidare landar diskussionen kring polisens, myndigheters och samhällets syn på de som brukar droger. Många verkar ha en negativ bild av dessa instanser och så länge som kriminaliseringen gällande brukare råder kommer motsättningarna bestå. Tyvärr glöms det ofta bort att det finns en människa, en individ bakom missbruket. En av dem säger också att metadonbehandling har oförtjänt dåligt rykte. Jag förstår honom och känner en ilska över förutfattade meningar som finns i vårt samhälle. Metadon och subutex är en medicin som många gånger räddar liv.
Smörgåsarna har en rykande åtgång och jag tar fram de sista som är kvar. Några går ut för att röka. Han som är kvar pratar på och berättar om de gånger han tagit syra. Att han tycker att tankarna blivit lättare, att hans intresse för saker och ting utvecklats. Han säger också att han tar tabletter ibland, att det är svårt att vara helt ren hela tiden.
Den sista halvtimmen är jag ensam i rummet. Det kommer in en personal och vi pratar lite. Jag passar också på att fråga om telefonnumret till mottagningen ifall att det skulle hända att jag inte kan komma någon onsdag.
Jag plockar undan, torkar av bordet och ställer in mina saker i förrådet. Det är tomt i korridoren och upplever att det varit rätt lite folk här idag. Förhoppningsvis har några ledigt så här på sommaren.
Mina tankar är hos dem jag möter, de berättelser jag får ta del av. Det känns som jag lärt känna många av de som går här på teamet. Jag bär en beundran och djup medkänsla för dessa kämpar. Jag önskar ibland att jag kunde förändra saker och ting här i världen. Men det enda jag kan göra är att stå vid deras sida och lyssna på vad de har att säga utan att någonsin döma eller värdera.