Det blåser hårt och regnet öser ner då jag promenerar mot tunnelbanan. Framme på Fridhemsplan gör jag ett besök på affären för att inhandla en påse med bullar och mjölk till kaffet. Promenerar sedan i task takt mot teamet. Börjar med att titta in i väntrummet för att säga hej innan jag fixar fikat.
Det sitter några välkända personer i soffan. När jag tagit fram fikabrödet slår jag mig ner med dem. En av killarna undrar om han får ta med sig några bullar eftersom han ska iväg på ett möte. Ger honom en plastpåse och frågar hur många han vill ha. Önskar sedan honom lycka till.
En tjej kommer in i rummet och sätter sig i soffan. Hon börjar diskutera den maktlöshet hon känner över sin situation. Hon säger att hon haft metadon i massor med år och känner sig less och uppgiven över tillvaron. Andra personer verkar dela hennes tankar. De känner en rädsla över att reglerna på mottagningen blivit hårdare och att det ska gå lättare att bli utkastad från behandlingen. Urinprover från ett år bakåt ska kontrolleras och utifrån detta kommer åtgärder tas vid. De berättar också om ett sidomissbruk som är svårt att bryta. Hur viljan att vara ren inte alltid övervinner suget. Ännu en gång får jag höra dessa patienters ilska och sorg över att bli behandlad på ett ovärdigt sätt. De tycker att behandlingen många gånger består av så kallade straffåtgärder. Åh, det gör ont i mig att dessa människor ska behöva känna så här. Jag delar deras verklighet. En verklighet som jag själv befunnit mig i. Jag vill ge dem tillit till livet och sig själva. Men jag kan bara finnas bredvid dem en ynka stund varje vecka. Jag kan lyssna och kommer aldrig någonsin döma. Det som är viktigt för dem är också viktigt för mig.
En kille börjar tjafsa med en av dem andra. Diskussionen dem emellan blir högljudd och flera i personalen kommer in. De försöker lugna ner diskussionen. Slutligen går en av killarna ut. Den andra är upprörd men lugnar sig så småningom.
När jag ska gå och har sagt hejdå till de andra och på återseende om en vecka så kommer plötsligt en kille in. Han frågar vem jag är och var jag kommer ifrån. Då jag säger att jag är från Brukarföreningen så säger han att han vill prata med mig. Vi går undan och sätter oss ner. Där berättar han om en rask metadonnedtrappning eftersom han inte får vara kvar i behandlingen. Han ser ut att vara väldigt sjuk och hela hans förtvivlade uppenbarelse gör ont inom mig. Han säger att han efter förra sommaren blev lovad en plats på resursteamet men att det aldrig blev av. Han har blivit utskriven ur programmet förr men varje gång blir allt värre. Han säger att han inte orkar med det destruktiva liv som ett drogmissbruk ofta innebär. Hemlöshet och kriminalitet är det som väntar även fast han egentligen inte vill. Jag ber honom komma till föreningen på måndag. Vill göra något här och nu. Men känner mig maktlös. Jag vet inte hans bakgrund och orsakerna till att han kastas ut igen men jag vet att ingen ska behöva ha det så. Han lovar att han ska komma till oss på måndag men jag känner mig tveksam om han verkligen kommer göra det.
Många tankar finns inom mig då jag går från St:Eriksteamet denna onsdag i början av juni. Tacksamheten över dessa möten och det förtroende jag får blandas med en sorg över dessa människors förtvivlan. Jag önskar jag hade kraften att förändra. Att jag hade makten att lyfta bördan från mina medmänniskor. Men jag kan bara stå där bredvid och fortsätta visa att jag finns kvar. Skrivet av Linn Nystedt.