Denna tidiga morgon och första dagen i juni bjuder på både värme och solsken. Jag går en promenad i skogen med min hund och gör sedan i ordning fikat. Är på teamet redan halv nio eftersom jag måste gå därifrån tidigare.
Träffar en kille i korridoren. Han visar sin glädje över mitt besök vilket värmer mitt hjärta. Han säger att han ska på ett möte och undrar om han får ta med sig fika. "Såklart" säger jag och passar på att önska honom lycka till. Han tar några kakor och en smörgås och försvinner sedan.
En tjej kommer in i rummet och säger att hon är hungrig. Hon tar av smörgåsarna som jag lagt fram. Sedan väntar vi på kaffet som jag satt på. Vi är ensamma i rummet varpå hon börjar prata. Hon säger att hon haft metadon i tio år och går på teamet sju dagar i veckan eftersom hon är positiv på hasch. Hon känner sig kränkt och tycker att vården hon får är ovärdig. Behandlingen består till stor del av så kallade straffåtgärder. Hon tycker att de som jobbar med brukare har en fientlig inställning till dessa personer. Hon verkar både förbannad och frustrerad. Jag lyssnar på henne och vad hon berättar. Det gör mig ledsen att hon känner som hon gör och jag skulle önska att alla som befann sig inom beroendevården åtminstone upplevde att vårdgivarna hade ett perspektiv grundat på allas lika värde. Att beroendesjukdomen slapp förgås av ett förlegat tankesätt och ett "skyll dig själv" perspektiv.
En kille kommer in. Jag säger att han gärna får ta fika. Han frågar mig var jag kommer ifrån och varför jag är där. Berättar att jag kommer från brukarföreningen. Han vet inte vilka vi är så jag redogör kortfattat för oss och våran uppgift. Skriver också ner adressen, telefonnumret och sommarens öppettider. Säger att han är välkommen tilloss.
På slutet är jag ensam i rummet. En personal kommer in och vi pratar lite. Passar även på att fråga om öppettiderna i sommar. Vid halv tio plockar jag ihop och ställer undan det jag tagit fram. Det är tomt i rummet. Torkar av bordet och drar på mig min jacka. Lämnar de två smörgåsar och kakor som är kvar.
Det blev ett kortare besök på teamet idag eftersom jag själv har en tid att passa klockan tio. Men det känns ändå bra att jag kunde komma hit. Det är viktigt för mig att visa att jag finns kvar. Jag vill inte bara utebli. Och händer det att jag får förhinder så vill jag att de ska få veta det. Det förtroende jag har fått här på St:Eriksteamet är något jag tänker fortsätta vårda ömt.