?Jag går upp långt innan klockan ringer. Gör det jag ska och plockar sedan ihop fikat i en papperspåse. Morgonen i Stockholm överraskar med ett plötsligt väderomslag och det känns som temperaturen sjunkit flera grader sedan igår.
Jag promenerar Fleminggatan fram och svänger av vid St:Eriks ögonsjukhus. Jag ser en kille på andra sidan gatan. Då han får syn på mig så kommer han över på min sida. "Vilken tur att du kommer" säger han och berättar att han precis var på väg att köpa något att äta.Men istället hänger han med mig upp och väntar på att jag ska ta fram fikat.
Väntrummet är stängt för renovering och därför får jag använda utrymmet i korridoren så länge. Jag kokar kaffe, tar fram ostsmörgåsar, mjölk och kakor. Tre killar sitter i soffan och snackar. Är glad att se dem igen. De tar av det jag ställt fram och berättar sedan att reglerna på mottagningen blivit hårdare och att det ska gå lättare att skrivas ut. Om man under ett år lämnat flera positiva drogtest kommer utskrivning bli aktuellt. De verkar besvikna över faktum att riskera bli kickad ur behandlingen. Jag kan på sätt och vis förstå dem. Om en person av olika anledningar inte förmår hålla sig drogfri i substitutionsbehandling så borde väl det istället skyddsnätet stärkas. Ingen blir väl hjälpt av att slängas ut?
Jag lägger fram informationsbladen om kvällens årsmöte. De frågar mig hur man blir medlem vilket jag tar reda på samtidigt som jag hoppas att fler brukare får möjligheten att bekanta sig med våran förening. En förening som utgår och kämpar för våra rättigheter. En förening där vi är välkomna som de vi är och med det vi har med oss.
Kaffet tar slut varpå jag kokar nytt. Jag fyller också på fatet med smörgåsar och tar fram mer kakor. En av killarna löser korsord. Jag sitter och skriver men emellanåt bjuds jag in i samtal. Då lägger jag ner blocket och lyssnar på vad de har att säga. Det känns så viktigt för mig att kunna vara en medmänniska och finnas där utifrån de behov personen har just då.
Klockan närmar sig elva och flera personer har kommit och gått. Fikat är nästan slut och jag torkar av bordet och plockar undan. Ställer in mina saker och skjuter sedan igen dörren efter mig. Drar på mig min jacka och säger hejdå till mina vänner samtidigt som jag ber dem vara rädda om sig. Då jag promenerar mot tunnelbanan påminns jag ännu en gång om den tacksamhet jag känner över att jag får möjligheten att göra det här. Att få äran att representera brukarföreningen är en gåva för mig.