Jag fick ett mail ifrån en person som jag haft kontakt med under en längre tid. Hon har metadon på en mottagning i Sverige och har hela tiden mötts av Kafkaliknande problem.
Det började redan vid inställningen. Hon berättar att hon aldrig nått upp till en nivå där hon varit abstinensfri en hel dag. Redan efter ett par timmar börjar näsan rinna och kallsvetten bryta ut. Detta till trots vägrar mottagningen att ge konkret hjälp. Man höjer henne med 5mg….I MÅNADEN!!! Då hon försöker få dem att förstå att hon trots detta fortfarande mår lika dåligt får hon svaret att ”kroppen ska vänja sig”. Vid vad kan man undra? Vid att vara abstinent?
Eftersom jag inte vill röja min väns id kommer jag inte att skriva något om dosnivåer, annat än att konstatera att hur vi mår på dem, och vad vi behöver, verkar vara väldigt individuellt. Och att dalvärden verkar vara ett väldigt trubbigt redskap. Ena gången visar dalvärdet på mycket låga nivåer, långt under de rekommenderade, för att nästa gång vara uppe i det sk fönstret. Men hon mår ändå likadant. Lyssnar man på henne? Nej.
Naturligtvis kommer återfallen. Om man redan innan mår dåligt så orkar man kanske inte hålla ut i abstinens i all oändlighet. Speciellt inte om man inte ser någon möjlig ljusning.
Vad händer då? Jo hon tvingas in på ett behandlingshem som enligt beskrivningen är under all kritik. Oengagerad personal som i bästa fall bara skiter i henne, i värsta fall hämnas för att hon är missnöjd. Resultatet är att nu sitter hon som gisslan, därför att hennes behov av mediciner skapar en maktobalans som gör att man kan behandla henne på det här viset.
Beslut om hennes behandling och hennes framtid tas utan att hon är narvarande eller delaktig. Besked som ges stämmer inte – och missnöjda patienter bestraffas. Min vän har ett neuropsykiatriskt funktionshinder – som egentligen borde garantera henne ett helt annat bemötande, men som i den aktuella situationen blir ytterligare en detalj som komplicerar hennes kontakt med motvilliga och ointresserade institutioner.
Jag är fruktansvärt frustrerad över att jag bor så långt ifrån, och försöker förmedla kontakt med goda krafter närmare hennes bostadsort.
Jag har svårt att se någon annan lösning på hennes situation än att
1. Flytta till en annan mottagning. I praktiken en annan del av landet….. eller..
2. Att patienterna på mottagningen går samman och börjar samla fallbeskrivningar; dvs berättelser om hur det är att var patient på mottagningen, och sedan presentera dessa för upphandlarna och media – för att sätta press på mottagningen. Därför att jag tror att man måste vara flera, tillsammans, i en situation där makten annars ligger endast hos den ena parten.
Vi som har underhållsbehandling måste gå samman, för att tillsammans sätta press på usla vårdgivare! Det finns ingen annan väg!
Christina Paulsrud
Ordf Stockholms BF