Ett år sen jag vaknade en måndagsmorgon av att mobiltelefonen ringde 06.05 en måndagmorgon. Datumet var 11/11 och enligt displayen kom samtalet ifrån vår yngste och nyaste medarbetare; Christofer.
Christofer hade arbetat hos oss i ungefär ett halvår. Omtyckt av alla, en social kille med ett stort hjärta som hade plats för alla han mötte i vår verksamhet. Att han själv hade erfarenheter av beroende och droger gjorde det lätt för honom att förstå medlemmarnas problem. En duktig och smart kille med framtidsplaner som dog alldels för ung.
Han tillbringade sin semester hos pappan som bodde på Mallorca, och skulle ägna det närmaste året åt att plugga spanska. Sen skulle Christofer flytta dit. Jobb och bostad väntade på honom.
Men det blev inte så.
Strax efter sex på morgonen den 11 november förra året, fick jag ett samtal från Christofers flickvän, som berättade att han hade avlidit under natten. Oförsiktighet och okunnighet i kombination med potenta läkemedel blev Christofers död.
Kyrkan var överfull av besökare på hans begravning. Det var så lätt att tycka om Christofer, och vi var många som gjorde det.
I fönstret, i vår föreningslokal, står ett kort av honom, med tre tända ljus. Vi pratar ofta om honom (och med honom) och vi saknar honom, mycket, allihop.
Idag, på årsdagen av Christofers död, vill vi påminna alla om vilken förmån det har varit att ha haft Christofer i våra liv!
På återseende kompis, och vila i frid! Vi kommer alltid att minnas dig!
Alla dina vänner på Stockholms Brukarförening och Svenska Brukarföreningen genom Kikki Paulsrud