Stockholm Brukarförenings ordförande Christina Paulsruds anförande på seminariet 2014.
Att leva – inte dö- i Norden…
Att komma med en lösning; hur att få ner de höga dödstalen kanske inte är så komplicerat och svårt? Om man utgår ifrån faktorer som förlänger människors liv – oavsett man är narkoman eller ej? Sjukvård, försörjning, bostad, en livssituation där man inte behöver utsätta sig för risker?
Om man gör det riktigt enkelt för sig så rapar man det politiskt korrekta mantrat att ”vården måste bli bättre! Ja – för om människor inte knarkar, då dör de ju inte av knark…
Problemet är bara att det bygger på en föreställning om att alla som använder narkotika glatt skulle kasta sig in i vård och behandlingsprogram ”bara de blev bättre” och sen skulle vi ha vårt narkotikafria samhälle…. Det här har jag hört till leda. Det är en våt dröm för vissa, som aldrig någonsin kommer att slå in – av så många anledningar..
Vad är det egentligen för vård man väntar sig ska dyka upp? Det finns bara ett sätt att helt sluta använda narkotika – och det är att sluta använda den! Man kan få stöd i olika former, man kan använda läkemedel, man kan underlätta drogfrihet genom att fysiskt vistas där man inte har levt som narkoman, och alltså inte har triggers eller kontakter, man kan få hjälp genom olika metoder; KBT eller stödgrupper typ tolvstegsrörelsen. Men det primära är att vården slutar inte åt mig. Det måste jag göra själv. Så den här blinda förtröstan på vård och behandling är inte realistisk!
Sen finns det människor som detta med vård och behandling inte kan appliceras på! Ska de lägga sig och dö, eller vad?
Det finns en stor grupp människor som inte vill lägga av. Och det finns de som inte kan. Det kommer alltid att finnas människor som använder narkotika, oavsett vad vi som samhälle tycker om det.
Det kan man förhålla sig till på olika sätt. Antingen kan man göra som vi gör i Sverige; dvs man bestämmer sig för att man inte vill att det ska vara så, och sen utvecklar man modeller som utgår ifrån att vi ska försöka få alla att sluta så att samhället och medborgarna är som vi vill att de ska vara.
Man ger insatser som är villkorade mot drogfrihet. Man exkluderar och kriminaliserar dem som inte passar in i utopin det drogfria samhället. Så ja – jag är även övertygad om att vår lagstiftning sekundärt bidrar till att vi som använder narkotika inte överlever – därför att den fjärmar oss narkomaner ifrån samhällsinsatser som håller människor vid liv.
Naturligtvis färgas synen på oss som kollektiv av att samhället har kriminaliserat oss. Och det i sin tur påverkar hur de insatser vi erbjuds är utformade. Om du tror att sjukvård som ges till en kriminell narkoman ser likadan ut som den sjukvård en vanlig Svensson erbjuds; tänk igen!
Vi söker inte gärna vård därför att vi vet hur det blir. Det spelar ingen roll vad det är vi söker för – fokus kommer i alla fall att läggas på att vi använder narkotika.
Att söka hjälp då man har ont? Med argumentet att vården inte vill medverka till missbruk nekas smärtlindring . Min egen erfarenhet är att det är vanligare än att man faktiskt får adekvat hjälp då det gör riktigt ont. Så varför ska vi gå dit när det som sannolikt händer är att man får åka hem igen, utan att ha fått någon hjälp värd namnet och med en upplevelse av att ha blivit kränkt? Naturligtvis är det skillnad att söka hjälp om du i vårdgivarens ögon är kriminell eller ej. Och det är de uttryck denna skillnad tar sig, då insatserna erbjuds oss, som gör att vi ofta inte söker eller efterfrågar dem.
Vad tror du? Bidrar det till att människor inte överlever om man erbjuder hälso och sjukvård under sådana former att människor inte vill ha den?
Tror du att man är mindre benägen att lägga pengar i budgeten på dem man betraktar med mindre medkänsla och större förakt t ex en grupp vars problem kommer sig av deras kriminalitet? Jämfört med en grupp vars problem kommer sig av sociala och medicinska faktorer?
Det tror jag! Jag tror det påverkar anslag till individstödet hos socialtjänsten och till beroendevården i stort. Och vad jag framför allt tror är att det stryper anslag till de insatser mina vänner behöver NU, medan de är kvar i sitt problematiska bruk. Mer om det senare.
Från dem som anser att vår narkopolitik är bra och att repression fungerar brukar det ofta lyftas att det råder samförstånd om den svenska narkotikapolitiken. Man är så himla överens om allting. Och det är konstigt, tycker jag, att man inte ser att just detta samförstånd är ett jätteproblem. Att vara helt överens. Att inte diskutera fakta som motsäger den egna tron, att inte ens ta till sig vetenskap som visar något annat än det man själv avser? I min värld är det en rätt träffande beskrivning av en sekt. Och ja, jag tycker nog att vår narkotikapolitik i många stycken är sekteristisk.
Och att det är så talande, att de som vill ha det som det är och som avfärdar oss som ser andra vägar än straff och förbud som drogliberala – de argumenterar hela tiden utifrån ett moralistiskt perspektiv. De tycker och de tror och de moraliserar. Medan de som ser kritiskt på den förda politiken i mycket högre utsträckning stödjer sig på vetenskap och evidens.
Vad säger det?
Idag satsas ca 75%, av de pengar som avsätts för sådant som är kopplat till narkotika, på polis och rättsväsende. Ca 24% får sjukvården. EN ynka procent, eller om det var en halv, satsas på sådant som skulle hjälpa oss att hålla oss vid liv under tiden vi fortfarande knarkar, dvs skademinimering.
Siffror från sociologiprofessorn Ted Goldberg och jag kan ha missat med någon procentdel men relationerna ser ut som ovan.
Ett mer konkret exempel på hur lagstiftningen faktiskt medverkar till att människor avlider är då någon överdoserar på narkotika i sina kompisars sällskap, eller i ngn annans hem. Eftersom det egna bruket är ett brott, så kommer ofta polisen då man ringer 112 efter ambulans. I en lägenhet där någon tagit en överdos finns det ofta någon som har narkotika eller kanske efterlysta personer.
Detta gör att man bland brukarna drar sig för att ringa efter hjälp åt en medvetslös kompis. Man prövar olika hemsnickrade sätt – alla verkningslösa- istället. Duschar kompisen i kallt vatten, örfilar honom etc etc; I bästa fall!! I värsta fall släpar man bara ut personen så att han inte ska kunna sättas i samband med adressen man befinner sig på….
Vi försöker att utbilda alla brukare vi träffar, att alltid ringa 112 – men att säga till larmpersonalen att de har en kompis som slutat andas och blivit blå om läpparna – utan att nämna överdosen – för att slippa polisbilen. Men vi når inte alla.
Vad tror du? Medverkar de här förhållandena till att fler avlider?
Hur smart tänkt är det att en unge som experimenterar med t ex cannabis, och åker dit – hamnar i polisregistret vilket betyder att han inte får jobb under de fem år registreringen varar, sen döms han till böter som hamnar hos kronofogden – vilket blir betalningsanmärkning eftersom han inte kan betala – vilket betyder att han inte får en bostad – och allt detta i samband med att han just upptäckt det roliga med droger. Verkligen bra timing och riktigt fiffigt tänk.
Och vad har det egentligen för värde att polisen jagar trasiga nedgångna narkomaner med kissprovsburkar för att bötesfälla dem? Vad kommer det för gott ur det?
Jag vill minnas att argumentet för att kriminalisera det egna bruket handlade om värdet av att upptäcka missbruk tidigt och erbjuda vård – det är ju inte riktigt så det går till bara…..
En stilla undran har jag. Om det är så att kriminaliseringen innebär att människor i högre grad får hjälp – hur kommer det sig att vi klarar av att hantera alkoholister utan att göra dem till brottslingar? Om det nu är en så effektiv metod.
Borde vi i så fall inte följa samma koncept där? Det skulle ju gå att göra det till ett brott att ha över en viss procent alkohol i blodet. På så sätt kan ju vin och finsmakarna fortfarande avnjuta ett glas vin till maten.
Signaler skulle det också skicka, och det gillar vi ju i Sverige!
Förtydligar; – jag förespråkar INTE att man skulle göra mot alkoholister vad man gör mot oss. Det var en tankelek. MEN-Ibland får jag för mig att vi värderar politiskt korrekta signaler mer än vissa människors liv.
Jag har varit narkoman i 27 år och jag har aldrig någonsin varit med om att jag eller ngn av mina bekanta fått tillgång till vård via ett polisingripande. Däremot har vi fått ytterligare böter som samlat sig hos kronofogden och som gjort den redan så långa vägen tillbaka ännu lite längre- det är också en följd av kriminaliseringen.
Jag tycker också att det är helt galet att blanda ihop narkomanvård, kamp mot brottslighet, och rättskipning. Polisen ska bekämpa brott. Inte vara inne och pilla i våra vårdkontakter.
Och vad tror du? Avspeglar det sig i dödstalen – i hur hög grad människor tvingas leva som utslagna. Utanför den samhällservice som ni övriga tar för given.
Polisen däremot, de registrerar ju varje u-prov som ett uppklarat narkotikabrott, så de har kanske glädje av lagstiftningen på det viset….
Istället för att försöka tvinga och straffa folk att förändra sina liv– så kan man förhålla sig på ett annat vis.
Man kan möta människor där de befinner sig i livet istället för att försöka få dem dit där man tycker att de borde vara. Det är harm reduction, ett synsätt som utgår ifrån människans nuvarande livssituation och hjälper henne just där. Och det är så jag är övertygad om att dödstalen måste bekämpas; med insatser som når människor där de befinner sig i livet , som inte moraliserar, som inte är villkorade och som ger den hjälp som individen vill ha och behöver – just nu!
Är du injektionsnarkoman? Ja då behöver du sterila sprutor för att inte drabbas av dödliga blodburna smittor som hiv och hepatit c.
Det är ju löjligt självklart. ÄNDÅ har vi bara den servicen i Skåne, Stockholm och Kalmar! Man kan ju fråga sig om GBG är en hepatit c fri zon? Eftersom de inte verkar behöva sprutbyten? Naturligtvis är det inte så. Men så här blir det, då man blandar ihop sjukvård och narkotikapolitik och sätter politiker att fatta detaljbeslut om sjukvård.
Sprutbyte är smittskydd, rimligen ska insatsernas utformning avgöras av infektionsspecialister – dvs läkare. Men nähä då! Politiker – med ambition om att bli omvalda- bjuds då det handlar om narkomaner- in att besluta på detaljnivå.
Vem skulle vilja att styrande politiker avgjorde hur ett sjukt hjärta ska behandlas? Om medicin ska användas eller om man ska bota det på annat vis? Gissningsvis väldigt få.
Då det handlar om oss narkomaner gör de just det. Har åsikter och om huruvida vi ska få mediciner, har synpunkter på i vilken omfattning och hur det ska gå till, ner på detaljnivå.. Hur vårt smittskydd ska vara organiserat är beslutat av politiker. OM vi ska få skydda oss mot smitta – ja det bestämmer politikerna i kommun och landsting!
VRFÖR får de fatta beslut på den nivån då det handlar om mig och mina vänner och den vård som är avsedd för oss? Varför är det de och inte smittskyddsläkare som ska besluta om hur vårt smittskydd ska vara ordnat? Det finns överväldigande stöd och evidens för just sprutbyte. FN organisationerna, EMCCDA, Värdsbanken, Internationella Röda Korset – alla de förespråkar sprutbyte och naturligtvis stödjer de sig på evidens.
Jag är övertygad om att ifall det vore sakkunniga som fattade besluten, inte politiker, då skulle vi inte ha dessa idiotregler som idag hindrar den grupp injektionsnarkomaner som sannolikast ännu inte är smittad, från att använda sprutbytet, dvs smittskydd för injektionsnarkomaner.
Är du under 20 år är du inte välkommen. Detta trots att man vet att ett injektions missbruk startar nånstans vid 16-17 år och ett till två år därefter har man sannolikt fått hepatit c via en bekants sprutor. Smart tänk, att man under de första åren av en injektionsnarkomani då man sannolikast fortfarande är osmittad, inte kan skydda sig mot smitta! I alla fall ett strålande exempel på hur man INTE erbjuder den hjälp människor behöver, utifrån den situation där de nu befinner sig, och hur fel det blir då människor utan erforderliga kunskaper beslutar om sådant de inte behärskar..
Och varför ska det vara så eländigt komplicerat? Man byter en smutsig spruta mot en ren spruta? Inte direkt rocket science….
Så; naturligtvis överlever jag sannolikare om jag inte smittas med hep c och hiv
I Stockholm som bara haft sprutbyte i ett år har ca 7% av injektionsnarkomanerna HIV. Vad gäller hepatit c så bär ca 80- 90% av injektionsnarkomanerna på antikroppar. Av dessa läker 20% ut infektionen själva, medan de övriga får en aktiv hepatit c infektion som måste behandlas medicinskt till väldigt höga kostnader (en utav de dyraste läkemedelsbehandlingar vi har i svensk sjukvård) och för en del med svåra biverkningar och relativt långa behandlingstider; 3-6 månader. (I övriga Europa – där det som regel finns möjlighet att hålla sig med rena sprutor är siffran för hepatit c förekomst ung halverad)
En väldigt enkel åtgärd för att minska döden i överdoser vore att göra Naloxon (=antidot mot opiater, det man ger på sjukhus då någon kommer in med en överdos) tillgängligt. Det borde finnas överallt där man kommer i kontakt med heroinister, inte minst borde heroinisterna själva vara utrustade med denna enkla livräddare. Det finns nässprej, det går inte att missbruka, det handlar bara om att utbilda heroinisterna i hur det ska användas. Vad ni än tror om oss narkomaner så vill faktiskt de flesta av oss leva så det borde vara en enkel match!
I Norge har man begripit det här med harm reduction; där försöker man påverka heroinisterna att röka heroinet istället för att injicera, och där finns Naloxon att tillgå – så den dag din kompis överdoserar kan du snabbt väcka honom.
En annan självklarhet då man talar överlevnad; Konsumtionsrum!
Ett konsumtionsrum är kort sagt en plats där injektionsnarkomaner under uppsikt av sjukvårdspersonal kan ta sin dos narkotika. Det finns t ex i Norge, Danmark, Schweiz, Tyskland och Kanada för att ta några exempel.
Det tillhandahålls inget knark, och brukaren sköter applicerandet själv. Gm att personalen vet vad det är som konsumeras så vet man även vad att göra om någon tar en överdos. Utöver det så kan man få hjälp med infekterade sticksår och för många brukare är sprutbyte och konsumtionsrum den kontaktväg som finns in i sjukvården.
Det är de som har det allra svårast som väljer att komma till dessa rum. De som är hemlösa och bokstavligt talat inte har någonting, inte ens en dörr att stänga om sig.
I Sverige har vi haft ett svart år 2013. Fler döda där narkotikan antas vara orsaken än på väldigt länge. På andra sidan Öresund är det motsatt situation. Dödligheten sjunker och är den lägsta på många år. I de danska konsumtionsrummen har en bra bit över 100 överdoserade narkomaner väckts till liv förra året.
Vad hade hänt om de istället för att befinna sig där sjukvårdspersonal och sjukvårdsutrustning fanns att tillgå, t ex suttit i en trappuppgång, i en källare eller på en toalett? Dvs de platser deras svenska vänner är hänvisade till. Ensamma?
Ja inte hade alla överlevt, DEN saken är säker. .Ett enda konsumtionsrum i Vancouver, Canada har mellan 2004-2010 haft 1400 överdoser vilka alla har räddats till livet. I Sverige hade vi rekordhöga dödstal 2013. Inte på tjugo år har så många människor fått sätta livet till. ….
Underhållsbehandling ska finnas för dem som har ett opiat ELLER opioidberoende. Idag exkluderas de som är beroende av syntetiska opiater, sk opioider, från denna vårdform. Socialstyrelsens föreskrifter är skrivna så att bara de som har ett beroende av heroin, morfin eller opium kommer ifråga. Samtidigt som vi vet att många har skiftat från opiaten heroin till att illegalt köpa syntetiska opioider tex subutex illegalt.
Föreskrifterna behövs utvidgas och de hinder som finns i dem undanröjas. Blir man utskriven så återfaller så gott som alla. Med därtill hörande höjda dödstal. Man borde inte kunna skrivas ut från en behandling som man behöver! Det är ett dåligt argument att hänvisa till läkaransvar och medicinska risker för dem som har problem med sidomissbruk. Argumentet håller inte eftersom risken vid en utskrivning alltid är större. Naturligtvis är det farligare att utan sjukvårdskontakt blanda heroin och andra droger, än att vara i ett metadonprogram och ha ett sidomissbruk….
Det finns dem som inte riktigt tål de preparat som erbjuds, dvs buprenorfin och metadon. En liten andel får avvikelser på EKG som i värsta fall gör att läkarna inte vill bevilja behandling mot heroinberoendet. Dessa patienter borde ha möjlighet att få ngt annat preparat (EKG förändringarna är kopplade just till metadon och buprenorfin) Åt dessa patienter borde man erbjuda Morfin depot t ex – som man gör i andra länder………
Åt dem som prövat både buprenorfin och metadon men inte fått det att fungera borde man ge en möjlighet att få underhållsbehandling med apoteksheroin dvs diacetylmorfin. Så gör man t ex i Danmark, Storbritannien, Tyskland och för att ta ett par exempel. Med goda resultat.
För oss brukare är det väldigt svårt att förstå vad motståndet mot utvidgad underhållsbehandling med just apoteksheroin består i. De olika preparaten har fler likheter än skillnader. Den största skillnaden är halveringstiden – dvs hur länge effekten sitter i. Den är väsentligt kortare hos heroin och gör att man istället för en dos per dag skulle behöva tre. Men det är ju bara teknikaliteter.
Man brukar hävda som försvar för vår narkotikapolitik att Sverige förhållandevis har färre unga som prövar narkotika. Vad man INTE säger är att vi trots detta har en högre förekomst av injektionsnarkomaner per capita än t ex Holland, vars narkotikapolitik ofta brukas ange som avskräckande exempel. Eller att dödligheten hos våra narkomaner är ungefär den dubbla jmf med EU-snittet. Vad säger då det?
Jo det talar om för mig att vi är jävligt dåliga på att ta hand om dem som trots allt provar, och grymt effektiva på att slå ut folk och därmed medverkar vi säkert till de höga talen för injektionsnarkomani. För att inte tala om de sorgliga dödstalen.
Själv tycker jag inte att en politik med så många döda som resultat är något att vara stolt över och jag tar sådana formuleringar jävligt personligt; man är stolt över ett system i vilket mina vänner inte överlever.
Vad jag tycker om det, ja det kan ni säkert gissa!