Jag tillhör den patientgrupp som varit utanför och underställd alla andra patientgrupper så länge som jag varit diagnostiserad och den heter beroendepsykiatri.
Jag har en dödlig sjukdom som heter beroende. Jag har kämpat mot denna sjukdom i 11 år nu och har efter mycket om och men, möda och slit blivit beviljad en träningslägenhet genom socialtjänsten. För det är jag överlycklig. Men tyvärr slukas glädjen upp av den diskriminering som jag upplever varje dag när jag går och hämtar min medicin mot min dödliga sjukdom.
Jag har metadonbehandling sedan 1½ år och det är det enda alternativet för mig för att över huvudtaget kunna klara av att leva ett någorlunda ”normalt” livsom alla andra i detta samhälle. När jag går till Psykiatrins Hus varje morgon, vardag som helg, sommar som vinter, oavsett om jag har feber och har influensa så måste jag ta mig till detta nya Psykiatrins Hus för att få min medicin och därmed klara av att leva en dag till.
Jag har även stora problem med ångest. Det är på grund av denna mörka följeslagare som jag började med droger. Jag testade för att självmedicinera bort ångesten. Hur som helst. När jag ber om hjälp för min grundproblematik så är det ingen som tar mig på allvar och förstår att jag behöver hjälp om jag ska kunna återanpassas till samhället och bli en självförsörjande och aktiv medborgare igen.
Beroendepsykiatri har lägst status bland läkarkåren och landstingspolitikerna. Det märks tydligt. Det lyser igenom varenda gång jag träffar en ny inhyrd stafettläkare för att be om hjälp med min ångest. Jag får alltid samma icke engagerande svar och förklaring att mina dagliga besvär med ångest och nedstämdhet beror på mitt tidigare missbruk. Har jag nageltrång så är det på grund av mitt missbruk.
När jag väl hittat en behandling som fungerar och då pratar jag medicinskt, så blir jag nekad för att medicinen jag ber om är beroendeframkallande. Då undrar jag, vad spelar det för roll? Om jag redan har en medicin som är kraftigt beroendeframkallande och något som jag tänker fortsätta med livet ut så spelar det väl ingen roll om jag har en till medicin som är beroendeframkallande. Resonemanget faller på sin egen orimlighet.
Problemet är att om jag skulle vända mig till en läkare som inte arbetar på LARO-mottagningen där jag får min metadonbehandling, så vågar inte läkaren skriva ut något utan att konsultera med läkare på LARO. Och skulle en läkare, Gud förbjude, skriva ut ett preparat utan att prata med LARO-mottagningen så riskerar JAG att bli utskriven ur metadonprogrammet.
Men när jag ringer till LARO-mottagningen för att be om ett recept på tex en medicin mot magsår, då blir jag hänvisad till min husläkare på den vårdcentral jag tillhör. Det hela är så sjukt och diskriminerande och måste uppmärksammas. Som patient på LARO-mottagningen är man ständigt livrädd och nervös för att begå ett fel och bli utesluten ur programmet och förlora sin behandling som är livlinan och förutsättningen för att kunna leva ett drogfritt liv.
Det är så mycket regler och krav på mig som patient att min ångestsjukdom blivit kraftigt försämrad och när jag tog ett blodprov vid en rutinmässig hälsokontroll upptäckte man att mina stresshormoner (Kortisol) hade nivåer som var skyhöga och kan jämföras meden aktiv stridspilots.
Ska det vara så här?
Hur länge ska denna patientgrupp diskrimineras av landstinget och de beslutsfattande vid Akademiska Sjukhuset angående dessa frågor? Jag tycker det är dags att vår patientgrupp får hörsammas och tas på allvar. Jag är trött på att kämpa mot de som skall behandla mig mot min extremt dödliga sjukdom. Jag har nog med att kämpa mot sjukdomen.
Är det inte dags att patienter och behandlare sammarbetar för att tillsammans uppnå en bättre miljö och tillvaro för oss som tillhör denna patientgrupp men även för personal. Jag är beredd att anstränga mig och göra mitt bästa för att förbättra situationen för oss som har denna fruktansvärda sjukdom. Men det kräver också att de som är anställda för att hjälpa oss verkligen hörsammar oss och inte behandlar oss som karaktärssvaga individer bortom all räddning.
Andreas Funseth,
Uppsala