Allan är 57 år gammal. Han bor på ett hotellhem i en förort söder om Stockholm. Han har haft metadon i över 20 år men för ett år sedan bytte han till Subutex. Allan var inne i ett återfall när han för andra gången i sitt liv fick en allvarlig stafylokockinfektion som den här gången kom att nästan kosta honom livet.
I brist på rena sprutor använde Allan samma kanyl under flera dagar under det här återfallet. Senare började han må mycket dåligt. Han fick feber och blev allt sämre för varje dag som gick. Han blev oerhört svag och kunde knappt stå upp. Febern steg och Allan tappade kontrollen över sina muskler. Han fick mycket svårt att andas och kunde inte hålla igen när han behövde gå på toaletten. Under tre dygn låg Allan i sin säng utan att kunna ta sig någonstans. Han var så dålig att han till och med tappade intresset för drogerna som låg i rummet. Det här var under en helg. Allan förstod att han måste ta sig in till akuten och att han måste få hjälp men på lördagen tänkte han att det snart var söndag och på söndagen tänkte han att han skulle hålla ut tills det blev måndag morgon eftersom att personalen skulle komma då.
På måndagen kom personalen och knackade på hos Allan. Han kunde inte ta sig fram till ytterdörren för att öppna och blev liggande. När ingen kom och öppnade fattade personalen misstanke om att något var fel och gick in i lägenheten med reservnyckel. När de kom in och hittade Allan förstod de direkt att det var allvarligt och ringde larmcentralen. En ambulans kom till platsen och ambulansmännen fick lyfta över Allan till en bår. I hög hastighet körde de därefter honom till SÖS. Han hade själv börjat ana att han hade fått en stafylokockinfektion eftersom att han haft en allvarlig sådan tidigare. Det visade sig att den här gången hade stafylokockerna satt sig på både hjärtat, båda lungorna och på ryggraden och Allan var kraftigt blodförgiftad. Bakterierna hade dessutom hunnit ta sig in i benmärgen. Det visade sig att han hade 41,6 graders feber. Läkaren sa till honom att om han hade legat hemma i två dagar till så hade han inte överlevt.
Allan har vaga minnen av dygnen på SÖS. Den höga febern gjorde att han var kraftigt omtöcknad och hade vaneföreställningar men han minns tydligt hur fruktansvärt dåligt han mådde. Han hade mycket svårt att andas och fick kämpa för varje andetag. Han trodde inte att han skulle överleva, var rädd och hade mycket ångest. Allan konstaterar i efterhand att det här är det jobbigaste som han har varit med om och säger att han aldrig har fått kämpa så hårt för sitt liv. I fem dygn låg Allan på SÖS. Den sjätte dagen flyttades han till infektionsavdelningen på Huddinge Sjukhus där de är experter på den här typen av infektioner.
Allans lungor var fulla med blod och var och hans vänstra lungsäck hade kollapsat vilket hade resulterat i att luft hade fastnat mellan lungan och lungsäcken. Man genomförde totalt fem stycken dräneringar då man sög ut luften och tömde lungorna på blod och var. Man körde in 5 slangar mellan revbenen på vänster sida och 2 slangar på höger sida och fick totalt ut 2,8 liter blod och var. Man opererade också in en 15 cm lång kanyl ner i aortan för att kunna behandla honom med antibiotika. I fyra veckor fick Allan använda en kateter. Stafylokockinfektionen gjorde att hans kropp slutade producera röda blodkroppar och att han under flera veckor inte kunde tillgodogöra sig protein. Under en blodtransfusion fick han 4 påsar med blodplastma och röda blodkroppar.
I ungefär tio dagar svävade Allan mellan liv och död och man visste inte om han skulle överleva. Till hans syster och bror sa läkaren att de inte skulle förvänta sig för mycket. Efter ungefär två veckor kom vändpunkten. Hittills hade hans tillstånd varit nästintill oförändrat men Allan kände tydligt när det började vända. Sakta men säkert började han sedan må bättre. I fyra veckor fick han antibiotika intravenöst och i sex veckor låg han inlagd på Huddinge Sjukhus.
Nu har det gått några veckor sedan Allan kom hem. Helt återställd är han inte ännu men han mår relativt bra. Han har fått veta att han har fått blåsljud på hjärtat av stafylokockerna och ska snart göra en mer noggrann undersökning av hjärtat. Infektionen i ryggmärgen är fortfarande kvar och därför äter Allan fortfarande en hög dos penicillin varje dag. Det ska han göra i minst tre månader till, kanske längre. Det kan ta upp till ett år ta upp till ett år innan infektionen försvinner helt. Stafylokockinfektioner som har satt sig på ryggen tar allra längst tid att behandla. Allan har ändå haft tur, upp till 50 procent av de som får stafylokocker som satt sig på ryggmärgen blir nämligen förlamade. Själv känner Allan flera personer som sitter i rullstol efter att de haft stafylokockinfektioner. Allan säger att han idag är enormt tacksam för att han lever.