Efter min sons död engagerade jag mig i Svenska Brukarföreningens Anhörigförening. Jag lever med sorgen och saknaden varje dag, och jag har William Petzälls kamp för att få vård och behandling i färskt minne. En kamp som han förde i offentligheten. Att detta var möjligt blir förståeligt först när jag inser att många inte vet vad beroende innebär eller hindras från att veta pga egna moraliska uppfattningar. Hans död skakade om i medierna ett tag, men allt är som förut. En mamma vars son avled för 12 år sedan sa nyligen till mig att de insändare hon skrev på den tiden är lika aktuella idag. Ofta får jag veta om nya dödsfall. Med andra ord är läget lika förtvivlat för många som tidigare. Var man bor har stor betydelse liksom också tydligen vem som har den politiska makten i kommunen.
Regeringen har kostat på en omfattande Missbruksutredning, men väljer bort de förslag som skulle kunna göra skillnad. Tvärtom tar regeringen beslut som gör livet än svårare och driver människor allt djupare in i depression och missbruk.
”Brottslingar ska betala för de urinprov som tagits för att utreda brottet, enligt ett riksdagsbeslut”, kan man läsa i tidningen Riksdag & Departement. Det här har gällt från den 1 juli 2010, men det är först nu jag fått upp ögonen på hur det drabbar. Anhöriga får inte alltid veta allt och jag kan förstå att det tynger att berätta för för de som står en nära att man fått böter pga att man ”tagit något”. Det slår väldigt hårt mot de som kämpar för ett fungerande liv. Ett positivt urinprov kan ge böter upp till över 7000:-, beroende på inkomst. Helt utan inkomst kan man komma undan med 3000:- Det är inte böter för innehav, det har jag hört ger betydligt högre böter. Det har också hänt att personer som fått medlen utskrivna av läkare bötfällts. Man tar också ut en obligatorisk avgift på 500:- som går till Brottsoffermyndigheten plus kostnaden för urinprovet 600: förutom boten. En ung man inskriven i metadonprogrammet fick betala 1500:- för ett prov som visade opiater/metadon, vilket ju var väntat. För de som haft en ordnad tillvaro är ofta skulder som hamnar hos kronofogden den första knuffen ut i misär och hemlöshet. De flesta har inte medel att betala även om man lyckats ordna sin tillvaro. Polisen känner väl till de som missbrukar eller har missbrukat narkotika och kan ta in personen enbart för ett urinprov när som helst. De trötta, slitna människor som befinner sig i vårdkarusellen bryr sig säkert inte eftersom de kämpar för sin överlevnad från dag till dag och har svårt se någon morgondag alls. Lyckas de få en behandling som leder till att de kan reda ut sina liv, kan skulderna hos kronofogden ha växt till astronomiska belopp. Bara att upptäcka den hopplösheten kan driva en person till att vilja bedöva sig och fly verkligheten. Alla de som känner förakt och ser ner på missbrukare borde gå ett tag i deras skor. Jag har inte gjort det men väl gått bredvid och insett hur kontraproduktiv vården är. Det bästa stöd vi anhöriga kan få är en vård som fungerar.
Under den tid min son kämpade förvånades jag över hur lite vikt man lade på det här att ”jagas av kronofogden”. Det borde ingå i behandlingen. Till en början, efter att han kommit ut från behandlingshemmen, försökte jag med alla medel förmå honom till skuldsanering. Han försökte men gav upp, och jag har full förståelse för det. Det ska till stor motivation för att vilja betala bl a 10 års tv-avgifter som växt till sig (undrar hur många vräkta kommer ihåg att säga upp tv-licensen). Det var för komplicerat och även i mina ögon omöjligt att reda ut allt. Ändå var skulderna rätt små på den tiden, men för stora för att klara av utan en ordentlig lön.
Det är väl känt att ringa narkotikabrott står för en stor del statistik uppklarade brott. Hur man ökar på siffrorna genom att manipulera med siffrorna har tidigare kommit fram i media. Ett beslag kan ge flera ”pinnar” om man delar upp beslaget i flera poster. Jag kan inte låta bli fundera över om en bötfälld person pga att han haft någon drog i sig, blir en ”pinne” i uppklarade ”brott”.
Det här är diskriminering och förföljelse av en redan utsatt grupp i samhället. De flesta är helt utblottade ekonomiskt. Hur känns det att bli utkastad från behandlingen och tvingas jaga subutex eller metadon på gatan och dessutom få höga böter? Vilka ”signaler” tar man emot när man innerst inne vet att man borde få hjälp i stället för sitt beroende. Det är väl känt att det är de med ex vis ADHD eller något annat som skrivs ut till ett ovisst öde.
Den repressiva narkotikapolitiken sår också split bland familjemedlemmar när den som är beroende behandlas som parias av själva samhället. Föräldrar och syskon drabbas. Man kan se en polarisering i debattartiklar, för eller emot en human narkotikavård. Vi som är drabbade är givetvis glada över att så många reagerar mot nuvarande regim men vi behöver se resultat. I och med att Missbruksutredningen är aktuell finns möjligheten till en radikal förändring.
Kofi Annan, som besökte Sverige nyligen, och andra ledare i världen har insett vilken skada kriminaliseringen orsakat världen över. Det är en ”informations- och hälsofråga”. Hade vi från början insett det hade världen sett annorlunda ut. Jag är inte så naiv att jag tror det går att legalisera all narkotika i dagens läge. Men jag tror på att ge beroende hälso- och sjukvård i stället för polisiära insatser. Och jag tror på att avkriminalisering av individen är ett första steg mot fred i detta hemska krig.
Skrivet av Agneta Söderlund, Ordf SBF Anhöriga på Newsmill 2013-02-19, tidigare har hon skrivit ”Min son hade kunnat räddas med en annan narkotikapolitik” på samma sida, 2011-12-06 07.