Idag nåddes vi av det tunga beskedet att Sandra har hittats död. Hon fanns inte långt från sitt hem i Borlänge.
Det är med stor sorg i hjärtat vi tar emot beskedet och vi känner stor medkänsla för hur svårt det måste vara för Sandras tre barn, hennes man Mats, och hennes anhöriga och vänner.
I snart nio veckor har vi våndats över det oundvikliga, för vi har mot slutet förstått innerst inne trots att man egentligen inte vill förlora hoppet, att Sandra är borta för oss alla. Vi har följt varje nyhetsinslag och balanserat mellan hopp och förtvivlan, vi har nästan daglig kontakt med Mats som verkligen kan beskrivas ha befunnit sig i ett mentalt limbo.
Flera insatser gjordes av fantastiska människor engagerade i Missing People, i synnerhet Mona Forsgren som samordnat flera skallgångar. Tack för ert engagemang och era stora generösa hjärtan.
Sandra lever kvar i våra hjärtan och i våra minnen. Det var en kort men intensiv period när vi lärde känna henne. I juni påbörjade hon en anställning hos oss för att arbeta med en utbildning som kommer ske inom ramarna för ett Hepatit C-projekt. Hon såg mycket fram emot detta, och vi trodde att allt skulle ordna sig för henne, och gå mot en ljusare framtid. Bakom sig har hon sitt ordförandeskap i Dalarnas Brukarförening, där vi vet att hon gjorde skillnad och att hon var mycket stolt över detta.
Utan att ha någon som helst erfarenhet att hålla tal gjorde hon ett så starkt intryck på alla som lyssnade på henne under seminariet i våras. Utan att darra på rösten talade hon inför 200 personer och berättade om sitt liv och hennes tankar om hur vården hanterat henne, en människa som ofta fallit mellan stolarna, dels med sina psykiska problem och dels sin beroendeproblematik. Sandra menade att många brister i vården helt enkelt handlar om attityder och stigmatisering.
Vi förstår med djupet av våra hjärtan att Sandras kamp mot stigmatisering verkligen var på liv och död.
Dikten som Sandra hade på duken bakom sig när hon höll sitt tal:
Till eftertanke av Søren Kirkegaard
Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där.
Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det, så hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan, så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta
så kan jag inte heller hjälpa någon.
