Svenska Brukarföreningen var i förra veckan inbjudna i att delta i ett runda bordet samtal på Socialdepartementet.
Avsikten med mötet var en utredning om Sveriges internationella engagemang på narkotikaområdet. En analys av den internationella narkotikapolitiska debatten av Bengt Svensson hade tagits fram som underlag.
SBF var verkligen ensamma i lejonets kula skulle man kunna säga. Omringade SBF fanns organsiationer som SNPF, Blåbandsrörelsen, ECAD, IOGT-NTO, FMN, Lions och Svenska Carnegie Institutet.
En av de medverkande aktörerna var Per Johansson från Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle.
När han fick ordet gick han direkt attack mot bl.a. Human Rights Watch och deras arbete för allas mänskliga rättigheter. Han menade att de var drogliberala som kräver “speciella rättigheter” för människor som använder narkotika för att de använder ordet human rights när man talar om människor som använder narkotiska preparat.
SBF svarade, genom ordf. Berne Stålenkrantz, att i dagens Sverige om man inte är emot narkotika så räknas man automatiskt för narkotika. Detta är ett problem. HRW som förespråkar harm reduction blir beskyllda för att vara drogliberala, bara för att de inte klart tar avstånd av droger. Man behöver inte alltid ha två ideologiska hållningar som för evigt ska hålla på att stångas mot varandra.
Det finns ju inget som säger att människor som använder narkotiska preparat INTE har rätt till högsta standard av sjukvård samt lika mänskliga rättigheter. Ta FN:s Barnkonvention som ett annat exempel. Den används oftast av RNS som menar att barn har rätt att skyddas från narkotika. Men betyder det då att ungdomar som använder narkotika inte har rätt att skydda sig själva genom tex harm reduction metoder som rena sprutor och underhållsläkemedel?
Efter det hörde vi inget mer från Johansson.