Följde med som vittne/lärling på Socialstyrelsens brukarråd kring missbruk och beroende nyligen.
Det var en bisarr upplevelse.
Rummet fullt av organisationer som Frälsningsarmén och Kvinnorådet. Jag undrade lite tyst för mig själv om de skulle släppa in SBF på deras möten?
Jag var där tillsammans med Kikki, som har riktig erfarenhet av vad hon pratar om, till skillnad mot alla andra.
Kikki hade flera bra poänger, som t.ex. att alkoholistbehandling guidas av att lindra skador och är individanpassad medan narkotikabehandling fortfarande guidas av ett politikermål (ett narkotikafritt samhälle).
Men det var som om hennes röst överröstades av dem andra, eller så var dem tysta. Kanske kan dem bara uppfatta ord från personer som inte ifrågasätter dem?
Saker rör sig långsammare än en snigel skiter och nu vet jag varför. Det är alla dessa organisationer som ska säga sitt och rättfärdiga sin existens (eller lön).
Resultatet blir att man just på detta område reagerar oerhört långsamt. Det spelar ingen roll om det pratas sprututbyten eller substitutionsbehandling, och målet är att rädda liv. Alla ska ändå säga sitt och sakta med processen, ofta på bekostnad av människoliv.
Att säga att saker och ting är handlingsförlamade inom detta område är en underdrift. En myra hade kunnat uträtta mer konstruktivt arbete på en timme än alla dessa meningslösa uttalanden.
Det verkar inte som om dessa människor ens har någon självinsikt om problemet. För dem är det fullständigt normalt att sitta med och bestämma om saker de inte har någon egen kunskap om.
Kanske är det dags att starta en intresseförening för personer med diagnosen snacksaligitus.
Jag såg Rolf Nilsson, från Stockholms Hemlösa, kallade dessa personer för godhetsknarkande organisationsmänniskor på Facebook. Eller varför inte mördarsniglar?
/ Magnus