Vi lever i ett av världens rikaste länder. Därför förtjänar alla ett tryggt hem vi kan kalla mitt, ett anständigt jobb, sjukvård och god utbildning. Det är brottsligt att vi inte har det. Men detta kommer vi aldrig att få så länge vi har ett system som berikar de få på de mångas beostnad. Kapitalism är av ondo och det går inte avreglera ondskan. Den måste elimineras och ersättas med något som är gott för alla.
Men så är ju inte fallet, så istället för detta skapade vi en arbetsplats för redan etablerade i form av en socialtjänst. Men när det blev alltför uppenbart att socialtjänsten inte lyckades med att ta hand om och hjälpa våra hemlösa att slippa vara det, lämnades utrymme för ännu fler aktörer.
Frivilligorganisationerna, dessa rekryterade ”goda medborgare”. Det var de som kände saker. Då till skillnad från de samhällsbyggare som inte hade tid med sådant.
”Plikten” var en viktig del av den medborgerliga moralen. Vi har olika plikter. Vissa gör nytta. En del av dessa gör det genom att ta hand om sådant som är onyttigt. En viss sorts människor betraktas också som onyttiga. Dessa kan nyttiga människor ta hand om för att känna sig nyttiga.
Det är ju perfekt! Då har vi nästan löst hela den krångliga ekvationen med ”idén om ett samhälle som tar hand om alla”! Arbetstillfällen skapas och det är väldigt bra för ett samhälle! Då får folk något att göra!
Det är ju jättebra! Detta får absolut inte rubbas!
"Plikten" förresten, gör i denna fråga att jag ofrånkomligt kommer att tänka på begreppet "oraldependens". Ett begrepp som ungefär innebär att en människa med stort ångestfyllt behov av att själv tas om hand får bort sin ångest genom att projicera omhändertagandebehovet på andra och samtidigt förädla (sublimera)det inför sig själv och andra genom att just ägna sig åt att ta hand om andra på ett sätt som de egentligen inte behöver eller efterfrågar. Lite förskönat kan det ju också kallas plikt. Skenhelig välgörenhet är vad många organisationer ägnar sig åt, inte minst de med lite religiösa förtecken.
För tänk om nu socialtjänsten istället hade lyckats med det vi ibland inbillar oss att socialtjänsten är till för. Då skulle ju allt detta vara förstört. Ekorrhjulet hade fallit sönder i småbitar. Detta verkar det tack och lov inte vara någon risk för. Vilka människor skulle ha tid uppmärksamma en sådan onyttig sak? En ny frivilligorganisation kanske?
De frivilligorganisationer som en gång klev in i det tomrum som uppstod där socialtjänsten inte räckte till, har istället för att påvisa missförhållandet hamnat i ett symbiosförhållande till både de fattiga och socialtjänsten. De har inte heller lyckats med att hjälpa människor.
Det vill säga ut ur sin fattigdom, ut ur sin hemlöshet, ut ur ett eventuellt missbruk.
Hans Swärd, professor och forskare på hemlöshet tolkar och kritiserar tidigare utredningar och reportage rörande hemlöshetsinstitutionerna i Stockholm. De insatser som görs anses enligt honom inte kunna lösa hemlöshetsproblem utan snarare konservera dem. Genom att institutionerna gjorde de svårare för de hemlösa att leva ett självständigt liv eftersom man stigmatiserade gästerna samt ökade deras känsla av utanförskap. Utifrån tidigare forskning gav även Swärd stark kritik mot religiösa organisationer bland annat Stadsmissionen, som sedan länge har arbetat med att ombesörja nattlogi åt ”uteliggarna”. Dessa lågtröskelinsatser håller nöden på en rimlig nivå istället för att försöka lösa det sociala problemet hemlöshet
Däremot har dessa organisationer vuxit och vuxit och vuxit, både till antal och i storlek. Detta samtidigt som de fattiga har blivit fler och fler och fler. Boendekostnaderna ökar, utsikterna om ett värdigt liv glider allt längre bort från de som en gång blivit stämplade.
Själv fick jag stämpeln ”Vanartigt barn” vid åtta års ålder. Men på sätt och vis är jag idag tacksam för att det inte blev ”artigt barn”.
Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa
Pingat hos Intressant. Läs även andra bloggares åsikter om hemlösa, plikt, demokrati, förening, artig.