Sydsvenska Dagbladet: “Rena sprutor räddar liv”

Snart skall riksdagen ta ställning till om sprutbytesprogrammet som finns i Malmö och Lund skall utökas till alla landsting. Den kritik som riktas mot programmet bygger på forskning som inte uppfyller grundläggande vetenskapliga krav. Det skriver Bengt Svensson, docent i socialt arbete vid Malmö högskola, tillsammans med forskare vid Lunds universitet och Malmö högskola.


I höst skall riksdagen fatta beslut i sprutbytesfrågan. Regeringsförslaget innebär att landstingen skall kunna starta med sprutbyte om det kombineras med en ambitiös narkomanvård. Men alla är inte positiva till sprutbyte.
Kritikerna bygger sin argumentation på en forskningsgenomgång genomförd av läkaren Kerstin Käll, forskaren Ulrik Hermansson och professor Sten Rönnberg (KHR). De underkänner i sin skrift Sprututbyte alla tidigare forskningsgenomgångar som har visat att sprutbyte i kombination med rådgivning och vård-insatser är en effektiv metod för att förebygga hiv. Istället förordar de hivtestning, information och narkomanvård och tycker sig hitta stöd för att sprutbyte är verkningslöst, ja i vissa fall direkt skadligt.
Men KHR:s text uppfyller inte rimliga vetenskapliga krav på en forskningsgenomgång. Vi har gått igenom de 77 artiklar som KHR stödjer sig på och funnit att en stor andel av dessa används på ett felaktigt sätt.
Istället för att vara objektiv, allsidig och systematisk är KHR:s text i långa stycken tendentiös, slarvig och ofullständig. Visserligen innehåller genomgången också korrekta referat av forskning, men med hjälp av ett försåtligt skrivsätt negligeras eller avfärdas dessa slutsatser ofta om de står i strid med KHR:s egna. Texten skulle kunna användas i en kurs i retorik för att illustrera hur man kan manipulera fakta.


Ett av många exempel: Författarna skriver att ”ett antal studier har också framhållit att sprutbytesprogram (SBP) kan vara rent av kontraproduktiva, och av olika anledningar ge upphov till motsatt effekt mot de avsedda, eller orsaka andra betydande negativa bieffekter”.
Totalt anges som stöd fjorton studier. Ingen av dessa visar sig vid kontroll ange att SBP ”ger upphov till” eller ”orsakar” andra betydande bieffekter eller anser att ”sprutbytesprogram är kontraproduktiva” . I elva av de fjorton artiklarna uttrycker istället författarna en positiv helhetsbedömning av SBP som metod i hivpreventionen, vilket inte redovisas av KHR.
Nyligen har WHO publicerat en genomgång av utvärderingar om sprutbytesprogram som drar slutsatsen att de är en nödvändig del i det hivpreventiva arbetet, men de behöver kompletteras med information, satsningar på narkomanvård och insatser som rör missbrukargruppens villkor i stort. WHO-genomgången lägger tyngdpunkten på varje studies sammanfattande bedömning av det utvärderade projekts effekter, till skillnad från KHR som letar efter delresultat och detaljer som kan tala emot sprutbytesprogram.


Käll, Hermansson och Rönnberg hävdar att de positiva effekter som SBP visar sällan är statistiskt signifikanta. En viktig förklaring till det tas upp i WHO-rapporten, där författarna går igenom studier som undersöker sambandet mellan sprutbyte, riskbeteende och hivsmitta.
Av dessa visar elva studier ingen skillnad och två sämre utfall när sprutbytesbesökare jämförs med kontrollgruppen. I samtliga dessa studier hade narkomanerna i kontrollgruppen tillgång till sprutor via apotek. De som väljer att köpa sina sprutor på apotek är mindre socialt belastade än de som hämtar gratis sprutor på sprutbytesprogrammen. I 23 av 24 studier där tillgång till sprutor via apotek saknades – som i Sverige – fann man att sprutbytesprogram hade en dokumenterat positiv effekt för att förebygga hiv.
Också vår egen forskning och den erfarenhet vi har från vårt tidigare arbete som narkomanvårdare styrker behovet av ambitiösa sprutbytesprogram av det slag som finns i Malmö och Lund. Om den som injicerar heroin eller amfetamin använder en ren eller en använd spruta avgörs, i den konkreta situationen, av om en ren spruta finns tillgänglig eller inte.
Därför har sprutbytesprogram en viktig uppgift för att förhindra smittspridning. Den behöver sedan kompletteras med en kvalificerad, kraftigt utbyggd narkomanvård.


EVA-MALIN ANTONIUSSON
ARNE KRISTIANSEN
LEILI LAANEMETS
BENGT SVENSSON
DOLF TOPS