Svenska Brukarföreningen – en återblick på organisationens tillkomst

Ett dokument från arkiven (2011).

Svenska Brukarföreningen startades utifrån de optimistiska föreställningarna att det skulle gå att föra en dialog och att det skulle vara möjligt att åstadkomma en förändring. Heroinisterna hade fram till bildande av Svenska Brukarföreningen inte varit företrädda inom den så kallade klientrörelsen, och det var även orsaken till att behovet av en representationsform upplevdes som angeläget. De första föreningsaktivisterna utgjordes av personer som hade upplevt maktlöshet inom Stockholms Metadonprogram, och de som deltog i de inledande diskussionerna hade gjort den analysen av den rådande situationen att de narkomaner som eventuellt förekom inom klientorganisationerna och frivilligsfären sällan hade möjlighet att själva framföra sina synpunkter utan de företräddes av mer eller mindre professionella ombud som även såg till andra intressen till exempel föreningstaktiska eller ”narkotikapolitiska” sådana. Det hade gjort att de opiatberoende och deras behov inte hade fått en saklig belysning utan snarast hade konstruerats utifrån en statisk och grovt objektifierande schablonbild av denna grupp människor.

Den viktigaste ambitionen med föreningskonstruktionen var därför i första hand att försöka åstadkomma en autentisk dialog mellan ”brukarna” och de samhälleliga institutionerna, politikerna, socialtjänsten och sjukvården med flera. Efter hand har en modell åstadkommits för den form av ”brukarsamverkan” som man ville se förverkligad – en modell som säkert kan fungera som förebild för andra brukare som vill vara med och påverka sin situation. Modellen innebär att en lokal brukarrådsorganisation etablerar samarbete med till exempel de olika lokala mottagningar som ger substitutionsbehandling. På en andra nivå finns föreningsrepresentanter med i de rådslag som äger rum på kliniker och socialdistrikt och även inom ledningen för dessa. Den tredje nivån utgörs av kontakter med nationella organ och samhällsinstitutioner som sysslar med narkotikafrågor, och på den fjärde nivån strävar man efter att föra samtal med forskare och studerande för att framhålla brukarerfarenhetens värde såväl som studieobjekt och som kunskapskälla vid designen av olika undersökningar. Denna struktur stipulerar även föreningens organisationsuppbyggnad där lokalavdelningar koncentrerar sig på de två första nivåerna och ett rikskansli tar hand om de två återstående samt koordinerar och ger stöd åt lokalavdelningarna. Det lokala perspektivet där ”brukare” är i direktkontakt med mottagningar och socialkontor är föreningens bas. Det som händer här bestämmer de övriga nivåernas arbete. I de olika styrelserna har endast ”brukare” rösträtt.

Organisationers väsen kan förstås om man studerar deras historia. Hur såg förhållandena ut då de koncipierades? Vilka verklighetstolkningar gjordes och utifrån vilka förståelsemodeller och omständigheter uppstod tanken på organiseringen? Svenska Brukarföreningen kom till stånd år 2002 på initiativ av människor som fick behandling inom Stockholms Metadonprogram. Vid den här tiden hade detta program funnits i nästan femton år utan att nämnvärt ha anpassats till en förändrad verklighet och nya tiders betraktelsesätt när det gällde narkotika och narkotikaanvändare. (Alla behandlingsmodeller har i likhet med klientorganisationerna en tendens att förbli i de tankebanor, former och rutiner som de tillägnat sig då de startades.) Varför hade Metadonbehandlingen kommit att omgärdas av alla dessa irrationella krav och regler? Förutom Socialstyrelsen föreskrifter fanns ett inom Stockholmsprogrammet utvecklat alldeles eget regelsystem. Syftet måste väl ändå ha varit att försöka hjälpa människor och inte som i många fall utsätta patienter för livsfara genom att först ställa in dem på en beroendeskapande substans och sedan strypa tillförseln? De som ansvarade för projektkonstruktionen brukar idag hävda att de var tvungna att förhålla sig till ett motstånd som fanns främst bland de socialtjänstens och socialvetenskapens företrädare inom Socialstyrelsen vid slutet av åttiotalet. Annars skulle starten av projektet ha kunnat förhindras redan innan det kommit igång. Ett annat skäl som brukar anges är att administrationen av ett kraftfullt narkotiskt preparat som Metadon innebar ett så tungt ansvar för de enskilda befattningshavarna inom sjukvården att det inte kunde bäras utan stöd av ett detaljerat system av föreskrifter och regler, gentemot vilket man kunde anföra att om regelverket varit mindre tvingande och komplext skulle bördan förmodligen bli lättare även för personalen. Genom den form som föreskrifterna och de lokalt utvecklade regelsystemen hade i början av tjugohundratalet åstadkoms snarare ett konstant tillstånd av skräck och oro bland sjukvårdspersonalen på grund av osäkerhet rörande tolkningar och tillämpningar. En oro som förvisso delades även av patienterna. Det är svårt att avgöra om man i samband med starten av Stockholms Metadonprogram fäste något avseende vid klientorganisationerna som vid slutet av åttiotalet hade blivit mer försiktiga i sin agitation än de varit under det politiska sjuttiotalet, men det är förvånande att man från programmets sida inte mer aktivt stod på sig och hävdade behandlingens fördelar inför kontrollmyndigheten och skeptikerna. Istället var det som om man på något reflexivt sätt hukade under den kritik som kanske hade förekommit en gång i tiden men som inte längre fanns kvar. Ovedersägligt är dock att den främsta anledningen till programmets realiserande mer hade att göra med oro för HIV-sjukdomens spridning till grupper utanför heroinanvändarnas krets än med omsorg om narkomanerna. Det var snarare det som gick igen i programmets regelsystem och obevekliga disciplinära rutiner. Som fallet brukar vara i totalitära system var regelverket delvis okänt för patienterna och obehagligt nog även för sjukvårdspersonalen och principerna för tillämpningarna då reglerna skulle tolkas i de enskilda fallen var omöjliga att helt och hållet begripa sig på.

Många kan tala om minskande respektive ökande antal knarkande individer i Sverige och om beräkningsgrunder för att bestämma ökningstakten i antalet narkotikadöda. Grundarna av Svenska Brukarföreningen hade oberoende av de statistiska övningarna på nära håll kunnat iaktta hur människor avled till följd av administrativa beslut fattade av Metadonprogrammets ansvariga. Generellt var det personer med speciella svårigheter som uteslöts. Personer som hade anträtt vägen mot en dräglig tillvaro skrevs ut med hänvisning till olika förseelser och detta var illa nog. Grundarna av Brukarföreningen hade kontakt med människor i aktivt missbruk som försökte ta sig fram genom en snårskog av tidsödande och komplicerade ansökningsrutiner för att få eller återfå Metadonbehandling. Väntetiderna kunde vara halvårslånga eller längre och flera hade gett upp bara av det skälet. Många var rädda för det hårda regelsystemet och de otaliga drogkontrollerna. Tänk om provsvaren skulle påvisa felaktiga resultat!  Då var det bättre att själv ha kontrollen genom egenskaffning av substanser. 

De aktiva vid grundandet av Svenska Brukarföreningen hade vid samma tidpunkt upplevt tillståndet i Metadonprogrammet som absurt och fullständigt oacceptabelt. Vi formulerade en grundprincip enligt vilken kvalitén hos ett program eller ett vårderbjudande av vilket slag som helst måste värderas utifrån hur man lyckades hjälpa och framförallt ha kvar i behandling dem som hade de sämsta förutsättningarna. Det vill säga dem som i allra högsta grad var i behov av insatserna, men som var just de människor som oftast blev utskrivna. På så sätt gjorde man inom Metadonprogrammet i praktiken ett slags patienturval och kunde presentera goda behandlingsresultat med en grupp individer som var precis så välfungerande att de bekräftade programmets förträfflighet.

Det inledande intresset kom av ovan angivna skäl att huvudsakligen riktas mot förhållandena inom narkomanvården och då speciellt Metadonprogrammen, vilket förklarar den överbetoning av sjukdomsbegrepp och vårdfrågor som kommer till uttryck i föreningens tidiga uttalanden och artiklar även om det fortfarande är en grundhållning att substitutionsfrågor både i enskilda fall och på ett mer övergripande plan exklusivt bör betraktas som angelägenheter för vårdprofessionen. Förhållandena inom substitutionsvården upplevdes som katastrofala och arbetet med att få till stånd snabba förändringar ansågs som den viktigaste uppgiften initialt. Perspektivet tenderar alltmer att vidgas i takt med ökande kunskaper bland föreningsmedlemmarna om de olika samhällsinstitutionerna och deras ansvarsområden och arbetssätt.

Diskussionerna handlade till att börja med följaktligen om hur man på effektivast möjliga sätt skulle kunna förbättra situationen för de Heroinberoende i Stockholm. Hur skulle missförhållandena synliggöras? Hur skulle Heroinanvändarnas erfarenheter av vård och andra insatser kanaliseras till aktivt förändringsarbete? Hur skulle avarterna angripas? (Omsider stod det klart att förhållandena på många andra håll i Sverige var betydligt värre än i Stockholm.) Organisering framstod tidigt som den enda möjligheten för att åstadkomma resultat. Som förening kunde brukarna kanske få till stånd den dialog med vårdgivarna, socialtjänsten och myndigheterna som de tidigare inte hade kunnat etablera i sina patient/klientroller, och det handlade inte enbart om att framställa olika krav utan även om att försöka förstå hur det hade blivit så här illa. Grundinställningen var inte att till vilket pris som helst alltid ha rätt och vinna diskussioner i detaljfrågor med vilka medel som helst men dock aldrig avvika från den hållningen att det var medlemmarnas intressen som skulle bevakas. Hur hade de ansvariga tänkt när de fattat sina beslut, och vilka intressenter på narkotikaområdet hade de ansett sig vara tvungna att förhålla sig taktiskt till? Det vill säga i de beslut där de hade åsidosatt eller till och med gått emot sådant som hade med vetenskap och evidens att göra. Även om situationen inte kunde accepteras gick den kanske att förstå och därmed göra något åt. Från början och framgent fanns således ett historiskt fokus i föreningens diskussioner.

Efter ett ambulerande år då man till att börja med höll styrelsemöten  och diskussioner inom verkställande utskottet på Café Ritorno på Odengatan 82 och därefter i ett lånat kontorsrum hos en importör av glödlampor på Erstagatan blev det till slut möjligt att genom Socialtjänstförvaltningens försorg ta en egen föreningslokal på Slakthusområdet i besittning. Genom kontakten med RFHL lyckades de föreningsaktiva få inblickar i organisationsvärldens mysterier, varför det föreföll oerhört viktigt att Brukarföreningen skulle vara och garanteras förbli en genuin brukarorganisation. I de inledande diskussionerna var ett återkommande tema hur man skulle förhindra att de aktiva distanserade sig från medlemmarna och utvecklades till några slags experter, och en initial åtgärd för att inte riskera att så skulle bli fallet var att stadga att endast brukare skulle få ha rösträtt i föreningens styrelse. 

När Brukarföreningen efter en tid börjat få ett namn om sig hände det att människor utifrån landet började höra av sig, vilket gjorde att det blev möjligt att skönja ett generellt mönster i behandlingen av Heroinberoende personer. Det stod klart att det som skedde i Stockholm inte var något slags lokalt ofog utan att problemen hade att göra med attityder och intressen i samhället i stort. I dag finns ett antal lokalavdelningar av Svenska Brukarföreningen på olika orter i Sverige.

 

Svenska Brukarföreningens verkställande utskott