Akutpsykiatrin - Vad som sker när ingen ser

Att den psykiska ohälsan växer är nog inget som undkommit någon. Många biter ihop, kämpar på i det tysta och livet rullar på. Diagnoser ges ut och därav kan en människas liv och lidande möjligen lindras av en fungerande medicinering och förhoppningsvis något psykologiskt stöd. Men det finns också de som faller utanför det så kallade skyddsnätet. Ett stort mörkertal av förtvivlade och desperata själar som inte ser någon utväg och därav till och med försöker avsluta sitt eget liv. Faktum är att varje år så begår närmare 1500 personer självmord. En siffra som är skrämmande hög men föga förvånande.

Det finns något som säkert alla känner till. Akutpsykiatrin. Dit en människa som mår så pass psykiskt dåligt att livet blivit outhärdligt ska kunna vända sig. En akutmottagning för de som behöver akut hjälp för sitt själsliga mående. Men verkligheten ser inte riktigt ut så.

Det är mer en regel än undantag att en desperat och hjälpsökande person får någon hjälp alls när de väl söker sig dit. Vissa ber om att få bli inlagda då de själva känner att de inte längre hanterar sin egen livssituation. Men oftast blir svaret nej. Ett möte med en stressad läkare som knappt tar sig tiden att lyssna klart på dig. Det brukar sluta med att den hjälpsökande möjligtvis får några tabletter i en påse och sedan hemgång. Även fast människan uttryckligen ber om hjälp.

Skärp dig! Sluta spela! Tyst! Skyll dig själv!

De finns även de som ofrivilligt hamnar på akutpsykiatrin. Exempelvis en människa som upptäcks vid ett självmordsförsök, gått in i en psykos eller anses utgöra en fara för sig själv eller andra. Att då hamna på denna såväl kala som slitna mottagning är som att kliva in i en lokal som andas ångest. Enbart själva miljön utgör en slags obehagskänsla. Sedan har vi de som arbetar där. Stressar omkring iklädda sina vita arbetskläder och utstrålar en slags kyla. Alltså, ingen värme eller knappt någon medmänsklighet verkar finnas hos de som faktiskt valt att arbeta med en av samhällets mest utsatta grupper.

Kommer man dit med ambulans eller polis så kör de in dig till entrén varpå personalen hänvisar dig in på ett rum. Klarar du själv inte av att gå så bokstavligen släpas du in i ett rum med endast en skinnbrits som inredning. Eller så blir du liggandes där i korridoren. Helt öppet. Utan någon som helst integritet.

Är du utåtagerande eller försöker skada dig själv så är det inte ovanligt att flera vårdare samtidigt trycker ner dig hårt mot det kalla plastgolvet. De håller fast dina ben, ofta ett knä över din rygg och armarna i fast grepp. Är man då redan traumatiserad så blir detta fysiska övertag oftast utlösande för såväl PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) som svår ångest. Panik över att du inte kan röra dig. Att du knappt får någon luft. Medan du ligger där och kämpar för ditt liv med såväl gråt som skrik så bemöts du på ett nedvärderande sätt. Personalen säger att patienten bör skärpa sig annars hotar de med bältning. Och i värsta fall slutar det med att de spänner fast patienten. Vilket är ett slags övergrepp i sig och ofta skapar trauman för livet.

Själva attityden mot de desperata hjälpsökande själarna är inte direkt av snäll karaktär. Tvärtom. Det verkar råda brist på såväl omtanke som empati. När du sitter ihopkrupen på golvet i det avskalade rummet och gråter av ren förtvivlan så får du sitta kvar där själv i väntan på möte med läkaren. Personalen tittar till dig ibland. Men ingen kommer in till dig. Frågar hur du mår och visar patienten att du som vårdare bryr dig om denna människa som kanske upplever den värsta dagen i sitt liv.

Vart tog respekten vägen? Omsorgen? Värmen? Vem lyssnar på dig som patient? Vem tror på dina ord?

För många är det ett mycket stort steg att överväga att överhuvudtaget ta sig till akutpsykiatrin. Det krävs oftast stort mod att våga be om hjälp. Men var finns den hjälpen? Vad finns det egentligen för hjälp för en människa som gått sönder inombords? Inte på akutpsykiatrin i alla fall.

Det finns något som heter vårdrelaterad PTSD. En diagnos en person med svåra vårdupplevelser och så kallade vårdtrauman kan få. En diagnos som överhuvudtaget inte borde finnas.

Vill dock förtydliga att det finns personer som sökt hjälp på psykiatrin och fått hjälp. Det finns fall där patienten blivit lyssnad på och möjligen lagts in på en avdelning för vidare planering och uppföljning. Det finns de som har goda erfarenheter av psykiatrin. Såväl sluten som öppenvården. Men jag tror att motsatsen tyvärr överväger.

När en person drabbas av svår kris, panikångest, depression, utmattning eller vad det nu än är som ligger bakom deras problematik. Så agerar de på olika sätt när de mår som sämst. Även om de har samma diagnos så är de inte identiska med andra som har den diagnosen. Alla är unika och har olika behov och bör bemötas därefter. Men inom psykiatrin glömmer man oftast bort att det faktiskt finns en människa bakom lager av symptom och diagnoser.

Det tycks också som att psykiatrin inte ens har kunskap om vissa diagnoser eller symptom som en människa med psykisk ohälsa kan påvisa. Istället blir man anklagad för att göra sig till. Söka efter uppmärksamhet och så vidare. ”Skärp dig!” ”Sluta spela!” ”Tyst!” ”Skyll dig själv!” är några av de uppmaningar man som patient kan mötas av då man ligger och skriker av ångest eller slår sitt huvud hårt i golvet, biter sig själv i armarna eller i ren desperation ropar ”Hjälp mig!”

Även trauma är något psykiatrin borde ha större förståelse för. Många hjälpsökande personer lider av svåra traumarelaterade symptom såsom PTSD och dissociation bland annat. Inte sällan är depression och ångestrelaterade sjukdomar även de diagnoser vilka kan vara tecken på underliggande trauma.

På akutpsykiatrin och psykiatrin för övrigt vet många knappt vad dissociation står för. Det är ett tillstånd som kan uppstå vid komplex traumatesering. Symptomen kan vara plötsligt minnesförlust, förvirring, kramper, hallucinationer och overklighetskänslor tex. Denna svåra diagnos blir något som ofta missbedöms. De kan till exempel uppfatta dig som påverkad av droger eller alkohol. Särskilt om det står i journalen att patienten i fråga tidigare använt droger eller alkohol. Många med obearbetade trauman självmedicinerar. Hjälpen från vården uteblir och man är tvungen själv ta de substanser som gör att livet blir hanterbart. För att orka överleva leva helt enkelt.

I dissociation agerar man på ett sätt man oftast inte är medveten om. Kramperna blir definitivt inte bättre av att man bältas eller trycks ner hårt på golvet. För att lindra de kramper som kan uppstå vid dissociation behöver man rätt medicinering. Något som hjälper till att häva kramperna. Men då dessa medel ofta är narkotikaklassade så fråntas man den möjligheten om personen lider av samsjuklighet eller haft ett före detta missbruk. Det är heller inte ovanligt att de tror patienten simulerar dessa tillstånd enbart i syfte att få tillgång till bensodiazepiner.

Det finns något som heter vårdrelaterad PTSD. En diagnos en person med svåra vårdupplevelser och så kallade vårdtrauman kan få. En diagnos som överhuvudtaget inte borde finnas. Kan uppkomma när en människa år efter år åkt in och ut på psykiatrin. Tvångsvårdats på låst avdelning men utan någon egentlig hjälp alls. Mer som en typ av förvaring möjligen med åtgärder som skadat snarare än lindrat. Det är heller inte ovanligt att en patient blir feldiagnosterad och därmed får medicin som ger oönskad effekt. Eller att en person förvägras en fungerande medicinering på grund av att denna tidigare exempelvis använt narkotika. Skrämmande tvångsåtgärder kan ge upphov till nya trauman som kommit att uppstå i kontakt med vården.

Det är inte konstigt att vår självmordsstatistik är så skrämmande hög.

Att efter lång tid be om hjälp för sitt dåliga mående, eventuella diagnoser och symptom kan vara väldigt svårt. En väntan på att förhoppningsvis och i bästa fall slutligen få någon slags hjälp känns som en evighet då man mår dåligt. Exempelvis om personen är bipolär, lider av svår depression, ångest eller någon annan problematik som denne behöver hjälp med. När man då slutligen får en tid på psykiatrin så kanske många tror att äntligen. Äntligen ska jag förhoppningsvis få stöd och vård för att kunna må bättre. Men där och då har resan just bara påbörjats. Vägen kan bli lång att hitta tillbaka till ett värdigt mående. Med rätt vård och insatser kan personen gå vidare eller åtminstone få ett liv som känns värt att leva.

Men vad händer när den hjälpen uteblir? När patienten upplever sig inte bli lyssnad på? När vården stämplar och i värsta fall missbedömer dig? Läkaren är ju den som ska veta bäst. Den som förhoppningsvis ska kunna hjälpa dig med de livräddande insatser en människa med psykisk sjukdom många gånger behöver.

Det pratas om personcentrerad vård. Patientinflytande och så vidare. Att det är patienten som själv äger sin historia. Sina erfarenheter. Känslor och symptom som uppstår vid psykisk sjukdom eller möjligen är utlösta av en kris eller trauma. Det finns otaligt många anledningar till varför en människa mår dåligt. Så dåligt att denna någon gång behöver akut hjälp på en psykiatrisk akutmottagning.

Men vad händer med personen sen? Hur kan en läkare skriva ut en mycket självmordsbenägen person utan någon som helst fast vårdkontakt? Varför nekas så många livsviktig hjälp när man har gått sönder inombords? Hur kan ens attityden mot dessa förtvivlade och ledsna själar vara så nedlåtande?

Det är inte konstigt att vår självmordsstatistik är så skrämmande hög. För att någonstans brister det i den så kallade vårdkedjan när det gäller psykisk sjukdom. Många faller mellan stolarna och de allra svårast sjuka anses helt enkelt för sjuka för att få hjälp. Det finns för många människor som ingen ser. Som ingen vill se. Men de finns. Hur länge ska de orka kämpa när till och med vården gett upp om dem?

Skrivet av en person med lång egen erfarenhet av psykvården.

Datum: 2022-12-22

Uppdaterad: 2022-12-22