Seminarium 2008 – Henrik Tham

Hinder för en god svensk narkotikapolitik

Henrik Tham 
Stockholms universitet

Anförande vid Svenska Brukarföreningens narkotikapolitiska seminarium
Stockholm den 27 mars 2008 

Vilka är hindren för en god narkotikapolitik i Sverige? Frågan kan också
ställas hur den politik ser ut som minskar skadorna av narkotika, där skadorna
består av dels effekter av ett problematiskt narkotikabruk, dels kostnaderna för
kontrollen av detta bruk.

Några hinder, som på olika sätt hänger samman, är

– beskrivningen av den svenska narkotikapolitikens framgång

– frånvaron av beskrivningen av kontrollkostnader

– investerade intressen och samförstånd i narkotikapolitiken

– narkotikans och narkotikapolitikens ideologiska och symboliska funktion. 

Beskrivningen av den svenska narkotikapolitikens framgång

Beskrivningarna av narkotikapolitikens framgång görs i Sverige utifrån mått
på att någon gång ha prövat narkotika, prövat senaste månaden, hur svårt
det är att få tag på narkotika och om man kommit i kontakt med
narkotikaproblem. Senast görs denna beskrivning av FN:s narkotikakontor i Wien,
UNODC – antagligen med sikte på nästa års ministermöte i frågan. Detta är
visserligen en utländsk bedömning av svensk narkotikapolitik men gjord med benäget
bistånd från Sverige. Målet är att visa den svenska politikens framgång i
allmänhet och MOB:s i synnerhet. Inte oväntat visar det sig att Sverige har en
bättre utveckling än andra europeiska länder.

MOB ska inte utvärderas här. Vad som kan framhållas är dock att
beskrivningarna i FN-rapporten hela tiden klipps så att de stöder tesen om den
framgångsrika svenska politiken. Viktigare är att de mått som används inte
är särskilt relevanta. Att ha prövat etc. är inte ett problem. Det är däremot
det tunga bruket som påverkar hälsa, arbete och relationer, det som kallas
problematiskt bruk. Här ligger Sverige på det europeiska genomsnittet. Detta
visas i rapportern, men det kommenteras inte att relationen mellan att ha prövat
och att ha problematiskt bruk kanske inte är så enkel. 

Frånvaron av beskrivningen av kontrollkostnader

Att väga vinster mot kostnader kan tyckas naturligt inom politiken men gäller
inte i narkotikapolitiken. Ytterligt få officiella skildringar av den svenska
narkotikapolitiken tar upp dess kostnader eller negativa följder. I
UNODC-rapporten tas utvecklingen av narkotikarelaterad dödlighet upp. En
minskning senaste år ändrar inte bilden av en europeiskt sett hög dödlighet.
Detta kan ses som ett mått på att svensk politik inte lyckats när det gäller
det mest problematiska bruket men också som en form av kostnad av en politik
inriktad på straff och tvångsvård.

Om denna kostnad kan vara omstridd, så kan det knappast gälla ökningen av
antalet narkotikapoliser, ökningen av antalet unga lagförda för
narkotikabrott, ökningen av antalet fängelsedomar för narkotikabrott eller ökningen
av antalet narkotikabrukare i fängelse. Ökningen av antalet människor i fängelse
i Sverige med en tredjedel sedan 2000 bestäms främst av domar för
narkotikabrott. Dessa kostnader tas alls inte upp i Wien-rapporten eller från
svenskt officiellt håll. 

Investerade intressen i narkotikapolitiken

Den stora satsningen i Sverige under mer än ett kvartssekel på åtgärder
mot narkotika skapar starka intressen i frågan. Det gäller personer och
organisationer som gjort karriär på narkotikafrågan, det gäller vård- och
behandlingsinrättningar, det gäller polisen som kunnat expandera med hänvisning
till hotet från narkotikan, det gäller politiker som bundit upp sig för ett
narkotikafritt Sverige. Bindningarna är av ekonomisk, ideologisk och
organisatorisk art. En del bra arbete har absolut utförts här, men en
omorientering kan bli smärtsam – ekonomiskt, ideologiskt och organisatoriskt.

Sverige har också investerade intressen internationellt, då man försökt sälja
den svenska modellen till andra länder. Här får man också stöd av just
organisationer som tilltalas av modellens blandning av vård, kontroll och
information. Det repressiva döljs, och vård och information ger byråkratier möjlighet
att expandera. En prognos för nästa års ministermöte i Wien är att den
svenska narkotikapolitiken kommer att föras fram som det goda exemplet. 

Narkotikans och narkotikapolitikens ideologiska och symboliska funktion

När det råder totalt samförstånd i en politisk fråga – och särskilt när
den innehåller föreställningar om något ont som ska bekämpas – ska man
dra öronen åt sig. Den totala uppslutningen bakom parollen ”ett
narkotikafritt samhälle” stänger möjligheterna till debatt, ifrågasättande
och alternativ.

Narkotikafrågan får i ett sådant politiskt klimat också tjäna andra
syften än narkotikapolitiska. Den blir en samlande symbol för det som enar
Sverige i en annars krackelerande samhällsgemenskap. Uttrycket ”den svenska
modellen”, som tidigare betecknade en aktiv arbetsmarknadspolitik och generösa
socialförsäkringar, står idag för den svenska narkotikapolitiken. Och
narkotikan blir i den politiska retoriken alltmer ett hot mot demokratin. 

Med sådana hinder blir det naturligtvis svårt att 
– avkriminalisera bruket av narkotika 
– återinföra ett utrymme för åtalsunderlåtelse för innehav för eget bruk 
– halvera fängelsestraffen 
– få kommunerna att genomföra sprutbytesprogram 
– och att ens kunna diskutera sprutrum och legalförskrivning av heroin.