Kan brukarsamverkan bidra till en förbättring
av livsvillkoren för människor
som använder
narkotika? Vad är en
brukarorganisation och vad innebär
brukarinflytande.
BJÖRN
HJERDIN
[Adjungerad medlem av Brukarföreningens
styrelse och ordf i Brukarförenings vänner]
Brukarföreningen
har funnits i snart sex år
nu. Varför gav vi vår
planerade organisation namnet “brukarförening”
medan den ännu bara
existerade som en vag tanke och vision? Vi hade ju inte ens klart för
oss vad vi avsåg med
ordet “brukare”.
Man kan nästan tro att
det var en profetisk ingivelse. I en mängd
sammanhang talar man idag om “brukarsamverkan”.
De mål om medbestämmande
som vi i starten fick föra
kamp om är på
god väg att bli en
institutionaliserad självklarhet. “Brukaren” är inordnad i sjukvårdens
och socialtjänstens
begreppsapparat. En nisch har blivit oss tilldelad. Vi måste
fråga oss om vi därmed
har uppnått det vi en
gång föresatte
oss samt verka för att “brukarsamverkan”
inte blir ytterligare en i raden av tomma socialsvenska glosor.
Brukarorganisation –
Klientorganisation –
inte enbart en fråga
om ord
När
man nuförtiden gör
upp planer och diskuterar riktlinjer för
insatser riktade till människor
med stöd- och hjälpbehov,
till exempel därför
att man har drogproblem, betonas undantagslöst
nödvändigheten
av så kallad “brukarsamverkan”. “Brukarinflytande”
har ibland hållits
fram som en möjlighet
därför
att man tycker sig kunna se att avståndet
mellan medborgare och folkvalda har ökat
så till den grad att
det demokratiska systemet är
hotat. Genom att politikerna inte kan detaljreglera till exempel hur socialtjänstens
arbete skall bedrivas finns det en risk för
att de ursprungliga intentionerna förändras
på ett oönskat
sätt på
vägen till praktiskt
genomförande. Vidare
har man noterat att fler och större
grupper hamnat utanför
den politiska beslutsprocessen. Utanförskap
undergräver demokratin
och kan leda till farliga motsättningar,
och man menar att även
ensidigt hävdande av
den egna gruppens intressen gagnar demokratin genom att tilliten till samhället
därmed ökar.
Den representativa demokratin förutsätter
medborgerligt engagemang.
Frågan är dock om inte “makt”
och framförallt makten över det egna livet
och hur det skall levas är
ett självändamål
om man ser på den ur
ett demokratiperspektiv. Talet om “brukarinflytande”
kan ibland vara ett uttryck för
en pragmatism som är
vanlig idag, att det skulle vara nyttan som motiverar nödvändigheten
av olika demokratiska institutioner till exempel brukares engagemang inte den självklara
medborgerliga rätten. “Brukarinflytande”
skulle genom ett sådant “empowermentperspektiv”
kunna förstås
som en välvillig
ynnest där man delar
med sig av sin makt i syfte att åstadkomma
ett förbättrat
rehabiliteringsresultat. Har någon
kommit på tanken att
utvärdera demokratin?
Tänk om den skulle
visa sig vara opraktisk och ineffektiv ur något
perspektiv. I någon av
våra sociala roller är
vi alla mottagare av samhällets
tjänster. Här
inställer sig en fråga:
Vart har “samhällsmedborgaren”
tagit vägen, han som
hade en självklar rätt
till inflytande och inte behövde
se på sig själv
som en mottagare eller utnyttjare eller brukare av offentliga tjänster?
Frågan är
om inte den makt som man tar sig är
av en högre valör än den som man
tilldelas.
Vad är
en klientorganisation?
Uttrycket “brukare”
har ersatt ett äldre
ord; “klient”
– och används i en mängd
sammanhang där nödvändigheten
av brukarsamverkan betonas utan att det gjorts någon
närmare precisering av
vad som avses med vare sig en “brukare”
eller en “brukarorganisation”.
Det är nödvändigt
att skilja på det
tidigare uttrycket “klientorganisation”
och det nyare “brukarorganisation”,
och slå fast att det
inte är en fråga
om ord och glosor eller om gamla beteckningar som blivit ersatta med något
nytt modeord, utan att det här
föreligger en viktig
kvalitativ betydelseskillnad. Man kan konstatera att “brukarinflytande”
sådant det numera
definieras är en företeelse
som inte existerar idag – åtminstone inte på
narkotikaområdet.
En “klientorganisation”
har en mycket specifik relation till de människor
i vars namn man uttalar sig. En angränsande
beteckning är “idéburen
verksamhet”. En
mer korrekt term för
en organisationer tillhörande
detta komplex kan ibland kanske vara “lobbyistgrupp”.
Bland sådana finns det även underkategorier
som saknar egentligt medlemsstöd.
Man kunde beteckna dem som “hemsidesorganisationer”.
Klientorganisationens företrädare
anser sig fungera som ombud med uppdragsförtroende
från klienter.
Klientrollen stipuleras i relationen till ombuden som säger
sig ha mandat att företräda
klienter och gör sig
till tolk för
klienter, vilket de brukar motivera med att de “solidariserat”
sig med klienterna. Verksamheten drivs av dessa mer eller mindre professionella
föreningsföreträdare
som inte så sällan
uppbär lön
för sitt arbete. Det
utesluter naturligtvis inte att vissa personer har erfarenhet av den problematik
som de uttalar sig om. Erfarenhet kan vara nyvunnen eller ha gjorts för
lång tid sedan. Här
kan det till och med bli frågan
om definitionsproblem om vad som avses med uttrycket “egen
erfarenhet”. En
med “klientorganisation”
besläktad företeelse är “frivilligorganisationen”.
Inom en sådan verkar förutom
de avlönade företrädarna även personer som
arbetar gratis så
kallade “volontärer”.
De kan utgöras av föreningens
klienter eller andra som är
intresserade av eller engagerade i organisationens frågor.
Det är oklart huruvida
det existerar någon
frivilligorganisation som drivs uteslutande av volontärer
i vårt land.
Beteckningen frivilligorganisation är
vanlig inom den kyrkliga sfären.
Här liksom när
det gäller de övriga
organisationskategorierna och kanske i högre
grad än beträffande
dessa kan uppdraget vara kluvet vilket leder till att de insatser som man gör
kan vara villkorade när
det kommer till praxis. De som inte kan leva upp till bilderna av målgruppen
och de som inte vill ställa
upp på villkoren
hamnar utanför.
Klientorganisationerna och politiken
De allra flesta klientorganisationerna ägnar
sig åt något
som de brukar kalla för “socialpolitiskt
arbete” företrädesvis
genom offentlig lobbying –
debattartiklar, insändare
och så vidare samt
genom att försöka
driva sina frågor i
kontakt med personer inom myndighetsvärlden
och politiken. Det förekommer
till och med att man är
i allians med olika intressen till exempel politiska, vilket innebär
att uppdraget kan vara dubbelt –
ett fenomen som ibland föranleder
användandet av termen “socialpolitiskt
arbete” i
sammanhanget. Det vill säga
att det på samma gång
kan vara klientorienterat som styrt av andra intressen – i den mån
det finns en beroenderelation till dessa eller om relationen är
ideologiskt betingad. Där
en sådan kluven
lojalitet föreligger
finns det en tendens att betrakta det problemområde
som man är verksam
inom i enlighet med den förståelsemodell
som man utgår ifrån,
och det finns till och med en risk för
att man går andras ärenden
och formulerar klientorganisationens ståndpunkter
utifrån de andra
intressena under föregivande
av att de skulle härröra
från
klientkollektivets erfarenheter. I den svenska narkotikapolitiska historien
finns många exempel på
konflikter och allianser som har sin grund i sådana
kluvna lojaliteter. Klientuppdraget spelar när
det handlar om organisationer som arbetar på
det här sättet
en underordnad roll framförallt
om klienterfarenheten motsäger
eller riskerar att sätta
organisationens verklighetstolkning i fråga.
Här spelar
naturligtvis jakten på
de offentliga bidragen en inte obetydlig roll eftersom man med avseende på
finansieringen av verksamheten ofta tar hänsyn
till vad som kan anses vara en lämplig
offentlig hållning i
olika frågor, och det
bästa är
att strikt vila i den nisch –
det “läger”
som man anser att man uppfattas tillhöra
i den polariserade diskursen. Ett mer öppet
redovisande av till exempel interna diskussioner där
nyanseringar kunde komma till uttryck är
således olämpligt.
Man kan kort sagt uttrycka det så
att klientorganisationen i vissa fall modifierar de klientsynpunkter som tillåts
spela en sådan roll
att de knappast längre
kan sägas vara genuina
uttryck för
brukarerfarenheter.
Den “politik”
som bedrivits av intressenterna på
narkotikaområdet har
karaktäriserats av ett övermått
av taktik och mycket litet av strategi. Man måste
förstå
detta utifrån att de
olika politiska ståndpunkterna
i narkotikafrågan
aldrig har varit särskilt
partiskiljande. Vad är
det då för
en slags “politik”
man från
organisationernas sida har ägnat
sig åt under åren,
och vad har man egentligen åstadkommit
med sitt så kallade “narkotikapolitiska
arbete”? Har det
mer tjänat som en
sysselsättning, som något
som håller några
besvärliga människor
borta från gatorna –
empowermentpragmatism under socialpolitisk täckmantel?
Människor är
samhällsvarelser och
självfallet hör
narkotikafrågor hemma
inom den offentliga, bland annat den politiska sfären. Även andra personer
och grupper än de berörda
har intressen i frågorna.
Till exempel kan man ha synpunkter på
användningen av de
offentliga medlen och på
hur prioriteringar görs
inom staten, landstingen och kommunerna. Det är
odiskutabelt, men problemet har varit att det inom organisationssfären
har funnits en politiserad kultur. Organisationsföreträdarna
har reflexmässigt
agerat utifrån
politikers beteendemönster
till och med i tunga hjärtefrågor
som man kan tycka borde ha varit omöjliga
att förhandla om. I fråga
om narkotikan har aktörerna
på detta område
oavsett vilka positioner de intagit utmärkts
av en gemensam grundhållning
som kan betecknas som antiintellektualistisk. Många
exempel på detta
fenomen ges i historien om Metadonbehandlingen i Sverige. Man har offrat litet här
för att uppnå
något annat där.
Man har ingått
allianser eller man har man valt att profilera sig i vissa frågor
men undvikit att ta ställning
i andra som på en
slags positionerandets marknad. Kunskap har fått
träda tillbaka för
ideologi eller moral.
Man har mer distanserat sig från än närmat
sig dem man sagt sig företräda,
och man har på många
håll verkat utifrån
kollektivistiska betraktelsesätt
som i sina mest extrema yttringar lett till att man bidragit till objektifiering
av hela kategorier av människor.
Kategoriseringsgrunden är
fundamental i klientorganisationssammanhanget. Den är
avgränsningen för
organisationens ändamål.
För
klientorganisationer så
som de karaktäriserats
här kan avgränsningsfrågorna
bli problematiska. Speciellt tycks man ofta inte ha kunnat stå
emot frestelsen att söka
projektmedel varhelst sådana
har kunnat begäras.
Ibland kan ändamålet
formuleras alltför omfångsrikt – varför
bara narkotika, varför
inte alkohol eller människor
bördiga från
den afrikanska kontinenten, varför
inte baltiska behandlingshem eller barn i Moldavien –
eller väldigt snävt:
kvinnor – kvinnor som
kan bli gravida när de
påbörjat Subutexbehandling? Det finns så
mycket att engagera sig i men till slut riskerar ändamålet
att flyta ut i konturlöshet
eller i en spretande härva
av specialiseringar och därmed
upphör någonstans
organisationens existensberättigande.
Äldre,
etablerade föreningar
har ett stabilt bidragsinflöde
trots skiftningarna i majoriteterna inom kommun, landsting och stat. För
yngre organisationer kan det vara mer besvärligt
att få
ekonomiska medel. När
det gäller
bidrag till de olika projekt som brukar användas
för
att förstärka
basfinansieringen råder
dock en större
konjunkturkänslighet
och här är
konkurrensen mellan organisationerna större.
Polariseringen i narkotikafrågan
Sedan narkotikans etablering i det offentliga medvetandet vid
mitten av sextiotalet har ett konstant konflikttillstånd
rått mellan
klientorganisationerna. Debattkulturen har varit hårt
polariserad och representeras bäst
av de bägge extremerna
RFHL som grundades av intressenter på
vänsterkanten och RNS
som kan ses som ett uttryck för
ståndpunkter i
Bejerots efterföljd.
(I äldre tider fanns
en tydlig liberal/konservativ polarisering i narkotikafrågan
tydligast synlig i frågan
om vård- kontra
straffstrategierna i kampen mot narkotikan.) Dock har bägge
organisationerna varit motståndare
till substitutionsbehandling. Någon “drogliberal”
rörelse av kontinental
typ har aldrig existerat i Sverige, utan företeelsen
har i vårt land
snarare varit ett fiktivt hot som man från
vissa organisationers sida målat
upp för att kunna
driva den repressiva linje mot narkotikabrukare som man grundat sitt existensberättigande
på.
I narkotikadebatten har de Heroinberoende saknat
representation och det var orsaken till att Svenska Brukarföreningen
bildades. Föreningens
grundare hade insett att de organisationer av vilka man rimligen hade kunnat förvänta
sig ett stöd för
de Heroinberoendes erfarenheter och behov saknade gruppens frågor
på sin agenda.
Visserligen hade de äldre
organisationerna under årens
lopp utifrån alla möjliga “narkotikapolitiska”
hänsynstaganden
positionerat sig i substitutionsfrågan,
men man hade inte baserat dessa på
Heroinbrukares egna erfarenheter och önskemål.
Av taktiska skäl ansågs
till exempel substitutionsfrågan
vid en avgörande
tidpunkt olämplig att
positionera sig i. Man valde att ansluta sig till den rådande
linjen. Bejerots efterföljare
inom RNS betraktade Metadon som ett meningslöst
behandlingsalternativ och RFHL hade inte minst på
grund av sin restriktiva linje i “läkemedelsfrågan”
eller rättare “bensodiazepinfrågan”
bundit upp sig till en farmakafientlig linje.
Inom Svenska Brukarföreningen
konstaterade man snart att föreningen
råkat kliva rakt in i
ett getingbo av infekterade “frågor”,
och de stridande satt förskansade
i ideologiskt låsta
positioner. Det kunde handla om tillgången
på rena sprutor för
narkotikaanvändare och
om substitutionsfrågan.
De aktiva i den nystartade Brukarföreningen
kom fram till att den kraftiga polariseringen tillika låsningen
i frågor som hade med
medlemmarnas väl och
ve att göra i sig var
orsaken till att situationen såg
ut som den gjorde. Inte ett enda påpekande
kunde göras av föreningens
företrädare
utan att det uppfattades som om det var ett narkotikapolitiskt utspel. Diskursen
på narkotikaområdet
var allt igenom politiserad – “politiserad”
i den betydelse som anges ovan det vill säga
som ett slags politiskt beteendemönster.
En öppen dialog om
sakförhållanden
och rationella åtgärder
på narkotikaområdet
var en omöjlighet.
Narkotikafrågan
var så gravt
infekterad av dessa beteendemönster
att till och med vetenskapliga fakta hade svårt
att få gehör
inom sjukvården,
vilket är egendomligt
med tanke på de krav på
kunskap, beprövad
erfarenhet och evidens som utgör
själva fundamentet för
sjukvårdandets
ideologi på alla nivåer.
Som ett exempel på
detta fenomen kan nämnas
den irrationella regleringen av hur substitutionsbehandlingen skulle bedrivas.
Ett anmärkningsvärt
fall är Kerstin Källs
forskningsfusk i syfte att förhindra
sprutbyte, vilket illustrerar hur till och med forskarna hade svårt
att göra åtskillnad
mellan opartisk vetenskap och “narkotikapolitiskt”
positionerande. I den kliniska praktiken hade det i sin tur lett till att
behandlare inte kunnat skilja på
vårdinsatser för
patienter och insatser som syftade till att om inte direkt bekämpa
narkotikan globalt så
dock kunna lämna ett
bidrag i denna strävan
inom den sektor av världen
som man hade möjlighet
att verka inom.
Substitutionsbehandling gavs med yttersta restriktivitet och många
människor led av svåra
sjukdomstillstånd förorsakade
av bristen på rena
injektionsverktyg. Nu handlade det alltså
om att bygga en organisation som kunde garantera att genuina brukarerfarenheter
och brukares synpunkter kom till uttryck, och detta utan det tolkande mellanled
av professionella ombud som utgjorde grunden i de äldre
klientorganisationernas föreningskonstruktioner.
En brukarorganisation hade skapats. Nu gällde
det att skapa brukare.
Vad är
en brukarorganisation, och vad innebär
brukarinflytande
Begreppet “brukare”
definieras på olika sätt.
Ordet är en översättning
från engelskans “user”.
I England finns en tradition av brukarinflytande som saknats i vårt
land fram till dessa dagar framförallt
på narkotikaområdet.
En ganska vanlig definition av ordet “brukare” är att det rör
sig om en person som berörs
av en offentlig –
till exempel en kommunal verksamhet och “utnyttjar
den under en tid”.
När en enskild person
utövar
brukarinflytande talar man om “direkt
brukarinflytande”.
Organiserat brukarinflytande kallas “indirekt
brukarinflytande”.
I en brukarorganisation representerar brukarna sig själva
och de utgår där
från sina egna
erfarenheter. I den mån
det finns något
generellt i dessa erfarenheter representerar de även
andra brukare. Avgränsningen
gentemot begreppet “klient” är ibland svår
att göra. Här
handlar det om maktrelationen mellan tjänsteleverantören
och mottagaren av tjänsten.
Klienter och brukare har ingen större
möjlighet att välja
någon alternativ
insats. (Den distinktion som görs
tidigare i denna text handlar om föreningsmedlemmars
roller inom sina organisationer och har således
ingen tillämpning på
detta resonemang som handlar om relationen till samhällets
insatser. När man
uttrycker behov av “brukarsamverkan”
innebär det att man
vill komma i direktkontakt med brukare. Man har så
att säga tagit bort
mellanledet med de självutnämnda
klientföreträdarna.)
Användningen av
begreppet “brukare”
innebär dock att dessa
förväntas
kunna göra sina röster
hörda i till exempel “brukarråd”. “Klienten”
har en svagare ställning.
Det är
brukarorganisationernas främsta
uppgift att se till att “brukarmakt”
kan realiseras och att valmöjligheter
när det handlar om
alternativa sociala och hälsovårdande
utbud kan åstadkommas.
Brukarorganisationerna skall verka för
att alternativa behandlingsmetoder till exempel “självhjälpsgrupper”
kommer till stånd samt
systematisera brukarerfarenheter. På
det svenska narkotikaområdet är det en erfarenhet
att “direkt
brukarinflytande”
varit omöjligt att utöva,
vilket torde bero på
de historiskt betingade kollektivistiska betraktelsesättet
på narkomaner och
narkotikaanvändare. I
England och USA används
ibland begreppet “consumer”
ett ord som av många
svenskar dock anses ha en alltför
stark ekonomistisk biklang. “Kund”
brukar användas för
att understryka att den som är
i den rollen har möjlighet
att välja eller välja
bort exempelvis ett erbjudande om en tjänst
till skillnad från “klienter”
och “brukare”
som saknar denna möjlighet.
(Man skulle kunna föreställa
sig en variant av brukarinflytande som en företeelse
jämförbar
med konsumenternas möjlighet
till påverkan då
industrin gör
marknadsstudier i samband med produktutveckling.)
Även
om attitydproblemen gentemot människor
som använder
narkotika inte är
mindre på
socialtjänstens
område än
bland vårdprofessionens
företrädare
så
stadgas trots allt i kommunallagen att nämnderna
skall ha som målsättning
att verka för
samråd
med dem som nyttjar deras tjänster.
(KL 6:8 §)
Det är
värt
att notera att socialtjänstlagen
betonar den enskildes ansvar för
sin situation. Det är
de enskildas och gruppernas egna resurser som skall aktiveras vilket torde
inkludera delaktighet i hur stödet
utformas och kvalitetssäkras.
Socialtjänstens
arbete skall utgå
från
den enskildes rätt
att själv
kunna bestämma över
sin situation. Kontroll- och tvångsåtgärder
finner således
inte något
stöd
i socialtjänstlagen.
(SoL 3:5 ½)
I delegationsbeslut kan tillstyrkande av brukarrepresentation vara ett villkor
(KL 6:38 §),
och när
det handlar om driften av anläggningar
eller institutioner kan kommunalfullmäktige
uppdra driften åt
självförvaltningsorgan
av brukare (KL 7:18 §,
KL 7:20 §).
I planeringen av insatserna för äldre
och funktionshindrade skall kommunerna samverka med organisationer som är
engagerade på
området
(SoL 5:6 §,
5:8 §).
Socialtjänstlagen
stadgar att socialtjänstens
insatser skall vara av god kvalitet samt att kvalitén
skall utvecklas och säkras
kontinuerligt. I kvalitetsarbetet understryks klientperspektivet (prop.
1996/97:124). Kontinuerliga uppföljningar
skall göras
i samråd
med dem som nyttjar insatserna, och rutiner för
hur brukarsynpunkter skall kunna tas till vara skall finnas (Socialstyrelsen
2000b). Den enskildes ställning är
vidare mycket kraftig betonad i Lagen om Stöd
och Service till vissa funktionshindrade –
LSS. Stöd
för
brukarmedverkan kan även återfinnas
i de internationella konventionerna till exempel den som handlar om de mänskliga
rättigheterna
samt ett antal FN-konventioner där
vid sidan av rätten
till hälsa
och social trygghet även
rätten
till full delaktighet i samhällslivet
betonas vilket bör
innefatta till exempel rätten
att kunna påverka
offentlig service som man är
beroende av. Organisationernas roll i beslutsprocessen betonas i “FN´s
standardregler för
att tillförsäkra
människor
med funktionshinder delaktighet och jämlikhet”.
Brukarmedverkan i vetenskapliga undersökningar
innebär inte enbart
att brukare får svara
på frågor
som samlats till ett formulär,
utan främst att
brukare får möjlighet
att ha inflytande över
val av forskningsområden, över studiernas design
så att även
frågeställningarna
formuleras utifrån
brukaraspekten och kanske till och med att brukare skulle kunna vara
uppdragsgivare åt
forskare. Detsamma skulle kunna sägas
om brukarinflytandet vid de olika inrättningar,
mottagningar, socialkontor och så
vidare där vården
och stödet ges. Inte
bara insatserna utan även
det sätt som
verksamheten är inrättad
på skulle om
brukarsamverkan fungerade väl
utformas i samarbete med brukarrepresentanter. Brukarna skulle finnas med vid
uppföljningar,
kontroller och prövningar
i en fortgående
process och inte minst ha inflytande över
vad som skall anses ha ett kvalitativt värde
i dessa sammanhang. Det är
självklart att
brukarna borde ha ett ord med i laget i frågor
om hur utbildningar utformas –
läkarutbildningar,
socionomutbildningar. Om man reflekterar över
de nuvarande förhållandena
förefaller det snarast
egendomligt att så
inte redan är fallet när
man betänker att det
handlar om yrken vilka syftar till att hjälpa
och bistå människor,
eller om man så vill “brukare”.
Svenska Brukarföreningen
vill dessutom kunna finnas med i den politiska processen tillsammans med övriga
medborgarintressenter, vilket motiverar föreningens
ambition att delta i den offentliga debatten genom artiklar, kontakter med
journalister och så
vidare. Narkotikafrågorna
bör avhandlas i
offentlighetens ljus och vara en angelägenhet
för hela samhället.
Inom Svenska Brukarföreningen
används begreppet “brukare” även för
att beteckna personer som använder, “brukar”
narkotiska preparat –
legala såväl
som illegala eller som tidigare i livet använt
droger. På engelska
har föreningen under
senare tid hetat Swedish Drug Users Union. Eftersom ordet “brukare”
till skillnad från “missbrukare” än så
länge är
ganska neutralt och inte innebär
något fördömande
av eller något ställningstagande
mot människor som använder
droger har det medfört
att Brukarföreningen
med automatik kommit att uppfattas som “drogliberal”.
Till Svenska Brukarföreningen är man välkommen
alldeles oavsett om man använder
och sätter värde
på droger och inte har
några tankar på
att avbryta detta bruk eller upplever det som problematiskt och anser sig behöva
någon form av hjälp.
Mycket inom svensk vård
och socialtjänst
brukar vara villkorat på
så sätt
att man inte kan få
del av en insats om man inte först
upphört med
drogintaget. Det kan handla om bostäder,
socialbidrag och om vårdinsatser,
psykiatrisk vård och
paradoxalt nog även
beroendevård. I
Svenska Brukarföreningens
fall flyter betydelserna mellan de bägge
uttrycken “användare
av tjänster”
och “narkotikabrukare”
samman trots att föreningen
i sin första programförklaring
formulerade sig så här: “Det är
naturligtvis vanskligt att inordna en mängd
individer under en så
relativt snäv
kategorisering som “heroinist”,
men gemensamma intressen finns”, vilket genom betoningen av intressegemenskapen låter
ana en betydelse av ordet som ligger närmare “en brukare av
samhälleliga tjänster”.