Remissyttranden/Svenska Brukarföreningen – Lvm

Socialdepartementet 
Stockholm 27 juni 2004
103 33 STOCKHOLM
Diarienummer 204/288

Svenska Brukarföreningens remissvar på LVM utredningens betänkande SOU 2004:3 ”Tvång och förändring”.

Svenska brukarföreningen är en organisation som vill tillvarata i första hand de opiatberoendes intressen gentemot sjukvård, försäkringskassa, socialtjänst, arbetsförmedling, kriminalvård, behandlingshem, och andra institutioner. Föreningen vill även i samhällsdebatten vara ett språkrör för människor med narkotikaproblem. Vi har upplevt att opiatberoende är ett problem som blivit styvmoderligt behandlat. Människor utan djupare kunskaper eller erfarenheter av opiatberoende har gjort sig till tolkar för brukarnas sak och vi vill nu själva komma till tals. Medlemsantalet är idag 787 personer och ökar kontinuerligt varför det inte är orealistiskt att anta att vid slutet av detta år omkring 1500 personer anslutit sig till föreningen. Många anhöriga har bekräftat att föreningen fyller ett viktigt behov och man har på eget initiativ startat en anhörigsektion av föreningen.

Vi inom Svenska Brukarföreningen har erfarenheter av tvångsåtgärder av alla de slag, och våra upplevelser av vård som vi tvingats till talar enligt vårt förmenande för att en översyn som också lägger kritiska aspekter på LVM-lagens förutsättningar som sådana borde göras. Vi inser att det varit utredarens huvudsakliga uppdrag att undersöka lagens tillämpning samt orsakerna till nedgången i antal beslut om tvångsvård, men vi vill trots det delge utredaren några inledande mer allmänna reflexioner om lagen. Vi anser att effekterna för brukarna av olika repressiva åtgärder bör studeras och utredas bättre. Kan det vara så att tvångsåtgärder mer fjärmar utsatta människor från samhällets utbud av stödjande och vårdande resurser än gör dem delaktiga av dem? Det vi inom Brukarföreningen vill åstadkomma är snarare en normalisering av de drogberoendes relationer till samhället. Vi borde kunna få del av samma vård som alla andra medborgare. Som en förutsättning för LVM-lagen tycks finnas ett grundantagande att människor som är drogberoende inte förstår sitt eget bästa och inte själva kan bedöma sina behov av vård. Vi inom Brukarföreningen kan av egen erfarenhet gå i god för att detta inte är sant. Vi är fullfjädrade experter på våra egna problem. (Vi skulle kunna doktorera på dem!) Däremot är det så att vi på grund av olika narkotikapolitiska åtgärder drivits ut i ett allt mer alarmerande utanförskap. Människor saknar kunskaper om sina rättigheter och har dessutom funnit att inte så mycket finns att få då man begär hjälp. Vilken roll förväntas tvångsvården spela mot bakgrund av de senaste årens neddragningar inom missbrukarvården? Idag är det omöjligt för en heroinist att själv söka avgiftningsvård. För att undfå en sådan insats krävs en detaljerad social behandlingsplan. Återigen är det som om vår egen bedömning underkänns, i detta fall vårt behov av vård. Budskapet blir motsägelsefyllt, men det självupplevda behovet underkänns i bägge fallen. Våra medlemmar har lärt sig att det inte är någon idé att söka hjälp.

Under en lång följd av år har man i Sverige sagt sig sträva mot det så kallade ”nolltoleransmålet”. Naturligtvis vore det en välsignelse om narkotikan helt försvann. Det kan vi alla skriva under på, men besynnerligt nog så har ”nolltoleransmålet” på vårdområdet tolkats så att varje vårdinsats skall ha detta mål som syfte. Andra insatser av omvårdande karaktär har fått fortgå i skymundan och alltid beledsagade av pedagogiska och fostrande element. Bland annat har hotet om tvångsvård ofta funnits med i många så kallade ”frivilliga överenskommelser” som vi ingått. LVM-lagens ambition att kunna användas som ett ”pedagogiskt instrument” anser vi vara en ironisk sarkasm. Svenska Brukarföreningen anser att tvång och frihetsberövande motverkar människors möjligheter att upprätthålla kontakter med samhällets institutioner.

Under senare år har det emellertid blivit möjligt att mer öppet och förutsättningslöst kunna diskutera och ifrågasätta den hittillsvarande svenska narkotikapolitiken. Regeringens narkotikasamordnare hade till och med modet att föreslå att rena sprutor skulle kunna delas ut till narkomanerna. Bland annat kan detta, som utredaren också antar, bero på att kunskapen om beroendetillstånden förbättrats sedan den tid då LVM-lagen kom till. Upptäckten av signalsubstansernas roll i utvecklingen av drogberoende har lett till att ett värdeneutralt beroendebegrepp ersatt den objektifierande och grovt generaliserande kategoriseringen ”missbrukare”. Det har inneburit att man från fackhåll idag är väl medveten om att olika människor har olika behov av vård- och stödinsatser. Vi är inte betjänta av allmänt utformade ”program” avsedda för en vagt generaliserad grupp människor kategoriserad som ”missbrukarna”. Till följd av rådande ideologiska och politiska synsätt har den svenska inställningen till substitutionsbehandling sedan sjuttiotalet varit negativ. Det har lett till att läkemedel som Metadon omgärdats av stränga restriktioner. Idag talar statistiken sitt entydiga språk. Metadon- och Subutexbehandling ökar väsentligt människors möjligheter till ett värdigt liv, både socialt och hälsomässigt. Nya psykoterapier speciellt konstruerade för personer med beroendeproblem har arbetats fram. Vilken är tvångsvårdens roll i dagens kunskapsläge? Då man diskuterar LVM-lagen måste detta perspektiv vägas in.

Trots denna vår kritiska syn på LVM-lagen skall vi försöka kommentera utredarens begränsade frågeställning rörande denna lag.

Vi tycker att det är intressant att utredaren konstaterat att LVM tillgrips på ett ”desperat” sätt då andra vårdinsatser inte gjorts. Vi vet alla att parallellt med denna utveckling har betydande neddragningar gjorts inom beroendevården, bland annat har antalet avgiftningsplatser minskat dramatiskt. Vågar man dra slutsatsen att resurserna flyttats över från frivilliga insatser till tvångsinsatser som med dyster automatik därmed kommer att sättas in alltför sent? Oavsett om det förhåller sig på det sättet eller inte så förslår Svenska Brukarföreningen att ekonomiska medel tillförs den frivilliga vården.

Vidare anser vi att ett studium av relationen mellan tvångsvård och kriminaliseringen av narkotikaanvändning bör göras. Utredningen föreslår att beslut om omedelbart omhändertagande endast skall kunna göras av socialnämnden, vilket vi i detta sammanhang anser vara vällovligt. Däremot frågar vi oss vad förstärkningen av befogenheterna för Statens Institutionsstyrelse leder till. Påverkas därmed resursfördelningen till andra samhälleliga institutioner på missbruksområdet?

Det kursiverade tillägget under paragraf 31 som lyder – ”Den som vårdas enligt denna paragraf i ett LVM-hem får inte heller inneha något annat som kan vara till men för vården eller ordningen på hemmet” – öppnar enligt vårt förmenande för ett godtycke som vi inte finner acceptabelt. Formuleringen måste göras mer precis.

Det är glädjande att man i förslaget till ny lagtext eliminerat den objektifierande och reducerande termen ”missbrukare” samt att man noterat att inte endast män använder droger. Det frekventa ”han” i samband med ”missbrukarna” i den äldre texten understryker lagens ålderdomliga karaktär. Kanske hade ifrågasättandet behövt tränga något djupare än att i stort sett endast fastna på dessa ord och uttryck i den nuvarande lagtexten.