Om FN:s utvärdering av den svensk narkotikapolitiken (2006-11-02)

FN:s byrå för droger och brottslighet (UNODC) har nyligen publicerat en rapport om Sveriges drogpolitik. Innan jag framlägger synpunkter på rapporten är det relevant att presentera lite bakgrundsinformation. I juni 1998 hölls en speciell session av FN:s generalförsamling (UNGASS) där man beslöt i stor enighet om att inom tio år skulle världen bli fri från illegala droger. Såväl detta mål som metoderna som förespråkades ligger väl i linje med den svenska narkotikapolitiken.

I samband med UNGASS skrev nästan 800 individer och organisationer från 42 länder ett öppet brev till FN:s generalsekreterare där man varnade för att förslaget inte hade några förutsättningar att lyckas, och man manade till en omorientering i drogpolitiken. Bland undertecknarna fanns 153 högt uppsatta politiker, 268 professorer/forskare och 11 nobelpristagare. De tolv undertecknare från Sverige blev dock hånade i en stor del av svensk media. Bl. a. hette det att vi var fega och världsfrånvända. Dock blev detta startskottet för en lite öppnare diskussion om narkotikapolitiken här hemma.

Nu har det gått drygt åtta sedan UNGASS fattade sitt beslut. Jag har svårt att tro att det finns särskilt många människor som på allvar tror att om knappt två år kommer världen att vara befriade från illegala droger. Klart är att tillgänglig statistik ger inget skäl för optimism. Det mest positiva man kan säga om vad som åstadkommits hittills är att konsumtionen av vissa droger i vissa länder har minskat något. Men detta är klen tröst då i det stora hela är drogkonsumtionen idag på en högre nivå än 1998. UNODC har till uppgift att övervaka att målet om en drogfri värld uppfylls. Trots att även UNODC rimligen måste ha klart för sig å att så komma inte att bli fallet har organisationen envist hållit fast vid det ursprungliga målet och de utstakade medlen. Kanske bör UNODC:s positiv och i stort sett okritisk rapport om Sveriges narkotikapolitik tolkas som ett försök att gjuta mod i trupperna.

Av utrymmesskäl kan jag bara kortfattat visa på några av bristerna i rapporten. Ett grundläggande fel är att UNODC blandar ihop det som i Sverige kallas experimentellt missbruk med tungt missbruk. (Internationellt används allt oftare termerna rekreations- och problematisk konsumtion.) Det är mycket svårt att samla tillförlitlig data om drogkonsumtion och ännu svårare att göra internationella jämförelser men eftersom rena gissningar det enda alternativet
till detta väljer jag att använda tillgänglig statistik. Enligt denna har Sverige internationellt sett relativt få rekreationskonsumenter. Men även om de är få är de ca nitton gånger fler än antalet problematiska konsumenterna i landet. Så om man slår ihop bägge kategorier och kalla alla ”missbrukare” kan det se ut som om Sverige har få ”missbrukare”. Men det är inte rekreationskonsumenterna som bär på de negativa egenskaperna som brukar förknippas med narkotika, t ex arbetslöshet, bostadslöshet, kriminalitet, prostitution och för tidig död. Tvärtom, förutom att de emellanåt tar illegala droger skiljer sig i stort sett inte rekreationskonsumenter från övriga medborgare. Det är de problematiska konsumenterna som uppvisar de negativa livsvillkoren vi associerar med narkotika, och enligt statistiken har Sverige ungefär lika många problematiska konsumenter per kapita som Nederländerna.

Eftersom Nederländerna har betydligt fler rekreationskonsumenter talar detta mycket klart mot tanken att alla rekreationskonsumenter löper stor risk att blir problematiska konsumenter och därmed emot att en så stor del av den svenska narkotikapolitiken riktas mot rekreationskonsumtion. Alltså om vi verk ligen är intresserade av att minska det mänskliga lidandet i samband med narkotika är det problematisk konsumtion inte rekreationskonsumtion som först och främst måste tacklas. Den svenska narkotikapolitiken har inte lyckats bättre med hålla tillbaka problematisk konsumtion än den i Sverige så baktalade nederländska narkotikapolitiken.

Ett annat problem är att i internationell jämförelse har Sverige väldigt många drogrelaterade dödsfall. UNODC:s rapport tar upp frågan men på ett otillfredsställande sätt. Som bevis för att Sverige är på rätt väg påtalar UNODC att antalet drogrelaterade dödsfall har nedbringats från 403 år 2001 till 385 år 2003 – dvs en minskning med 4 %. Av detta dras stutsatsen att drogrelaterad dödlighet är på väg att minska i Sverige. Men det finns annan statistik som säger tvärtom. Grundad på Rättsmedicinalverkets databas fann rättsläkaren i Lund Peter Krantz 366 drogrelaterade dödsfall 2001 och 430, 2003 – dvs en ökning med 17 %. Men oavsett vilka siffror man väljer har Sverige skrämmande många drogrelaterade dödsfall. För att ge en finge rvisning om problemets allvar så hade vi, 2003, ca 1,2 narkotikarelaterade dödsfall/dag. Detta kan jämföras med att samma år dog 1,4 människor/dag i trafiken.

UNODC ställer aldrig frågan varför den drogrelaterade dödligheten i Sverige är så hög. Det finns dock goda skäl att misstänka att det hör ihop med brister i vår narkotikapolitik, exempelvis:

1. Idén att vi ska göra det svårt att vara narkoman leder till att vi ytterligare stämplar problematiska konsumenter och driver de ännu längre ifrån samhället. Med tiden blir de alltmer övertygade om att de inte äger någon existensberättigande.

2. I åratal har vi satsat på vårdmetoder som drogfri behandling och tvång trots att det saknas bevis för att dessa är verkningsfulla. Däremot har underhållsbehandling med metadon och senare buprenorfin (Subutex) vetenskapligt belagda goda resultat. Trots detta har vi fram till nyligen haft föreskrifter som begränsade antalet individer som kunde få underhållsbehandling.

3. Genom att dela sprutor med andra och genom att använda smutsiga nålar ökas riskerna för HIV, hepatit och mycket svåra infektioner. För att ändra på dessa beteenden startades två sprutbytesprogram på prov i Skåne, 1986-87. Först i år, efter 20 års försöksverksamhet, har andra landsting fått laglig möjlighet att starta sprutbytesprogram. Men givet det ideologiska klimatet i Sverige och sjukvårdens ekonomiska bekymmer, återstår att se hur många landsting som kommer att välja att erbjuda sprutbyte.

4. Till skillnad från många andra länder, t ex Norge, finns inga ”brukarrum” i Sverige – vilket ökar antalet överdoser. Problematiska konsumenter vet aldrig
hur mycket narkotika de har i kanylen eftersom knarket som säljs på gatan är utspätt olika mycket olika gånger. När man injicerar på offentlig plats gäller det att göra det snabbt för att undvika upptäckt. Detta innebär att i stället för att ta en del och se vad som händer, tar man allt på en gång trots risken för överdos. Och om man skulle överdosera finns ingen kvalificerad hjälp i närheten. Dessutom tas sprutorna under ohygieniska förhållanden vilket ökar risken för nedsatt hälsa.

5. Då våra myndigheter betraktas som fiender av problematiska konsumenter försöker de undvika kontakt. Om de är vittne till en överdos så ringer de oftast inte efter hjälp då de inte vet om polisen dyker upp tillsammans med ambulansen. Så antingen vidtar de hembakade (nästan undantagslöst icke-verksamma) upplivningsförsök eller så gör de inget alls – med flera dödsfall som hade gått att undvika som resultat.

6. Den högsta dödligheten bland problematiska konsumenter sker kort efter utskrivning från tvångsvården. Men detta har inte föranlett en omprövning av målen och medlen för denna typ av ”vård”. Alla dessa exempel ger prov på att ideologi och tro styr narkotikapolitiken i stället för vetenskap och beprövad erfarenhet. Men hur mycket (obefogad) tilltro vi än har till vår vårdapparat och vår narkotikapolitik kvarstår ett faktum – det går inte att rehabilitera en död narkoman.

När man utvärderar en rapport ska man inte bara titta på vad som sägs utan även på det som utelämnas. UNODC:s rapport nämner inte alla ”kontrollskador” som följt i den svenska narkotikapolitikens kölvatten. För att ta bara några exempel – i vårt krig mot narkotikan har vi visat oss vara beredda att borste ifrån några av de viktigaste principerna för ett demokratiskt samhälle, t ex individens integritet, rätten till ett privatliv och självbestämmanderätten. Dessutom hotas grundläggande juridiska rättigheter av åtgärder som telespaning, att information insamlad på ett illegalt sätt godtas som bevis i våra domstolar, minskade beviskrav för fällande dom, omvänd bevisbörda, åsidosättande av Sekretesslagen, illegal husrannsakan m.m. Kort sagt utg&oum l;r vår narkotikapolitik ett allvarligt hot mot våra fri- och rättigheter. Men antingen är UNODC omedveten om kontrollskadorna eller så tycker de inte att detta är något som behöver belysas.

Sverige är inte förtjänt av den sortens okritiska granskning av vår narkotikapolitik som UNODC:s rapport ger prov på. I stället bör varje del av vår narkotikapolitik vara föremål för vetenskaplig prövning. Vi har tagit ett första steg mot detta genom riktade satsningar på narkotikaforskning, och redan nu kan vi se hur forskningsresultat har bidragit till ändringar i vår politik gentemot såväl underhållsbehandling som sprutbyte. Men mycket återstår att göra.

En fara med UNODC:s rapport är att den kan invagga somliga till att tro att vi har en framgångsrik narkotikapolitik. I så fall gör den Sverige en björntjänst.

Ted Goldberg