NOLLTOLERANS MOT REPRESSIONEN INOM NARKOMANVÅRDEN

 Med anledning av programmet Uppdrag granskning den 27 september 2005.


Den 27 september 2005 sändes programmet uppdrag granskning i SVT 1. Det handlade om den svenska narkomanvården. Programmet tog upp två fall där patienter blivit utskrivna från substitutionsbehandling. En av personerna tog sitt liv. Vi narkomaner drabbas alltför ofta av de negativa avarter som programmet avslöjat.


Företrädare för klientrörelsen samt många makthavare har i Europa och i övriga världen allt för länge beskrivit den svenska repressiva narkotikamodellen som en modell för andra nationer att följa. Detta har skett utan att de mött opposition på hemmaplan. Emellertid så finns sedan tre år tillbaks en förening som organiserar människor med egna erfarenheter av narkotika – främst Heroin – och narkomanvård – Svenska Brukarföreningen. Vi som har suttit i skiten ute i den så kallade verkligheten har inte förstått hur denna positiva beskrivning varit möjlig. Vi har aldrig blivit tillfrågade om vad vi tycker, och inte haft någon egen röst.


Under senare år har även allt fler forskare – i huvudsak kriminologer och sociologer – börjat
ifrågasätta den förda politiken. Björn Fries (regeringens narkotikasamordnare) har gjort en stor insats genom att bana väg för ett nationellt sprutbytesprogram. Hösten 2005 skall riksdagen ta ställning till ett förslag i denna anda. Och i vanlig ordning har intresseorganisationerna reagerat med sedvanlig moralisk indignation trots att internationell expertis med WHO och Internationella Röda Korset i spetsen ställt sig bakom kravet på ”rena sprutor” EU´s utskott för medborgerliga fri och rättigheter lade under hösten 2004 fram ett förslag ”Catania Rapporten” som även den vänder sig mot känslomässiga argument och angränsande repressiva åtgärder och som istället pläderar för en mer skadereducerande hållning. Svenska Brukarföreningen står relativt ensam i Sverige när det gäller stödet för rapporten. Den övriga klientrörelsen går emot.


Föreningen KRIS (Kriminellas Revansch I Samhället) har i en artikel anklagat regeringen för att underlätta ”knarkandet” och KRIS är en av många organisationer som deltar i en aktiv lobbyingkampanj mot utdelning av rena sprutor. De kräver även att metadon och buprenorfinbehandlingarna stoppas! Det vill säga de två preparat som brukarna av Heroin kräver att få. Så gott som samtliga forskare stödjer och behandling med dessa preparat. Bevisen för att preparaten räddar liv är entydig! Men det behövs fler och mer omfattande åtgärder för att minska dödligheten, kriminaliteten och det sociala eländet bland narkomanerna. I stort sett alla svenska brukare av illegala narkotiska preparat är ense med narkotikaforskarna om att den svenska narkotikapolitiken är en mänsklig tragedi. Tolerans är något som brukar lovordas när det gäller andra grupper i samhället de homosexuella, invandrarna för att nämna några exempel, men för oss knarkare ropas det på nolltolerans! Vi bor i Sverige och inte i Kina där våra kamrater blir arkebuserade! Här används mer sofistikerade metoder.
Varför denna svenska rädsla att prova nya vägar? Runt om i världen prövas modeller för att minska dödligheten och för att minimera nyrekryteringen när det gäller tunga droger. Staden Vancouver i Kanada där den förra borgmästaren Philip Owen tröttnade på att tvingas konstatera att den negativa utvecklingen aldrig bröts trots att nya repressiva lagar togs i bruk drev då igenom ett 37 punkters stort harm-reduction-program som både hejdat nyrekryteringen men viktigast av allt lyckats bromsa överdödligheten. Vi kopierar ständigt Kanada på kriminalvårdsområdet, men inte när det gäller narkotikan. Varför denna överdrivna försiktighet bland svenska politiker? I Sverige tar man till omfattande repressiva åtgärder, som i ett historiskt ljus entydigt visat sig motverka syftet att kunna bistå narkomaner i deras strävan tillbaks till ett normalt liv. Det som behövs för en plats i samhället är mer förståelse, mer stöd och mer hjälp – positiva insatser som är individuellt anpassade. Den nuvarande politiken där rigida programstrukturer alltid förordas gör att samhällsanpassningen försvåras och i flera fall omöjliggörs.


Bakom den förda politiken ligger en vetenskaplig vanföreställning om drogbruk som i mångt och mycket hämtats från den gamle demagogen Nils Bejerots tänkande. Han som kan betraktas som den ideologiske fadern bakom de flesta av dagens så kallade ”klientrörelser” och även den svenska narkotikapolitiken. I sin mest extrema form innebär detta ideologiska arv att narkomani betraktas som en epidemisk företeelse, varför hårda polis- och tvångsinsatser bör riktas mot ”sprittspridaren” – det vill säga narkomanen. Narkotikan jämställs med ”narkomanen”. Vi som besitter egna erfarenheter av narkotikaberoende och dess bemötande vet att utan samhällets solidaritet och förståelse är det nästan omöjligt att ta sig ur missbruket. Den polisiära förföljelsen och den sociala sektorns tvångsåtgärder mot oss droganvändare gör att vårt utanförskap ökar. Den fördömande synen på droganvändarna gör att många drar sig för att söka hjälp framförallt i ett tidigt skede av problemutvecklingen. Socialsekreterare, poliser, läkare och övrig sjukvårdspersonal kommer att betraktas som fiender och de som allra mest är i behov av stöd vågar ofta inte söka den hjälp som erbjuds.
Sjukvårdens tvång, med urinprover, blodprover och andra tvångsinsatser mot brukarna får inte utgöra vårdinsatsens huvudsakliga innehåll.


Missbruksvården måste utveckla och ta till sig tillgänglig kunskap. Det gäller inte minst den kunskap som vi narkomaner sitter inne med. För Heroinister finns idag ersättningspreparaten Metadon och Subutex, som både lindrar drogsuget och gör att heroinet som sådant helt förlorar sin euforiska verkan. Medicinerna har en väldokumenterat positiv effekt, inte bara på missbruket som sådant utan också på kriminaliteten bland missbrukarna. Fram till och med bildande av Svenska Brukarföreninen så hade endast självutnämnda experter, ickebrukare samt exbrukare fått vara med och bestämma över de frågor som rör våra liv. Vi har nu tagit oss in i de korridorer där besluten om våra liv tas. Kravet vi ställt om att få vara med om att utforma den svenska narkomanvården och då i synnerhet substitutionsbehandlingen har börjat ge resultat, och detta trots att föreningen endast har tre år på nacken. Narkomanvården måste avpolitiseras – det är ett av våra huvudkrav. Vi menar även att Narkomanvårdens innehåll inte skall utformas av politikerna. Vården ska formas av specialister och sjukvårdspersonal i ett nära samarbete med patienterna.


Det måste bli mycket lättare att kunna få substitutionsbehandling. Kraven på oss som deltar i programmen är orimliga. Exempelvis innebär återfall i Heroinmissbruk avstängning i sex månader trots att all forskning styrker att återfall nästan är ofrånkomliga. Avstängningarna så kallad spärrtid innebär i sin tur att missbrukaren, som tagit sina första stapplande steg på väg mot tillfrisknande, hamnar i en fruktansvärd situation när den sköra livlinan plötsligt klipps av. Det blev ytterst tydligt då en patient som fråntagits metadonbehandlingen vid Stockholms Beroendecentrums Metadonsektion avlossade ett skott genom munnen 25 juli, 2005 inne på en av mottagningarna, vilket ledde till att han senare avled. I tjugosex år hade han haft metadon och när han inte infann sig på mottagningen under en sjuttondagarsperiod skrev man ut honom från behandlingen! 26 år i behandling och efter några veckors bortavaro var allt raserat. Beroendecentrums egna forskningsresultat visar att det finns en överdödlighet bland gruppen utkastade patienter.


Om politikerna på allvar vill hjälpa missbrukarna, minska kriminaliteten, minska prostitution, stölder och allt som hör narkomanin till samt viktigast av allt minska dödligheten så måste alla som vill delta i substationsbehandling också få den möjligheten. Kostnaderna för den typen av behandling är marginella jämfört med vad kriminalitet, social utslagning, sjukdomsspridning, och ökad dödlighet hos heroinisterna kostar samhället när de tvingas leva kvar i aktivt missbruk. Och ur en humanitär aspekt, kom ihåg att överdödligheten bland heroinister som inte får adekvat behandling är 63 gånger förhöjd jämfört med diabetiker som har en förhöjd dödlighet med 2.


För Svenska Brukarföreningen
Berne Stålenkrantz ordförande