NOLLTOLERANS MOT REPRESSIONEN INOM NARKOMANVÅRDEN!

Svensk narkotikapolitik styrs av gamla benhårda principer vilket gör att narkomaner fortfarande dör. Den behandling som ger bäst resultat är stängd för de flesta. Narkotikapolitiken måste utvecklas, menar Berne Stålenkrantz
Den 27 september sändes Uppdrag granskning om den svenska narkomanvården i SVT. Programmet tog upp två fall där patienter blivit utskrivna från substitutionsbehandling. En av personerna tog sitt liv. Vi narkomaner drabbas alltför ofta av de negativa avarter som programmet avslöjat.


Många har beskrivit den svenska repressiva narkotikamodellen som en modell för andra nationer att följa. Svenska Brukarföreningen organiserar människor med egna erfarenheter av narkotika – främst heroin. Vi som har suttit i skiten kan inte förstå hur denna positiva beskrivning varit möjlig.


Under senare år har allt fler forskare börjat ifrågasätta den förda politiken. Björn Fries (regeringens narkotikasamordnare) har banat väg för ett nationellt sprutbytesprogram. EU: s utskott för medborgerliga fri- och rättigheter lade under hösten 2004 fram ett förslag, Catania-rapporten, som vänder sig mot känslomässiga argument och repressiva åtgärder och pläderar för en skadereducerande hållning. Svenska brukarföreningen står relativt ensam i Sverige när det gäller stödet för rapporten. Den övriga klientrörelsen går emot. Föreningen FMN, RNS samt föreningen Kris har anklagat regeringen för att underlätta ”knarkandet” och deltar i en aktiv lobbying mot utdelning av rena sprutor. De kräver även att metadon och buprenorfinbehandlingarna stoppas. Så gott som samtliga forskare pekar på vinsterna med substitutionsbehandling med metadon och subutex. Bevisen för att preparaten räddar liv är entydiga! Runt om i världen prövas modeller för att minska dödligheten och för att minimera nyrekryteringen när det gäller tunga droger. I Vancouver i Kanada tröttnade förre borgmästaren Philip Owen på den negativa utvecklingen. Han drev igenom ett 37-punkters harm reduction-program som hejdat nyrekryteringen och lyckats bromsa överdödligheten. Vi kopierar ständigt Kanada på kriminalvårdsområdet, men inte på narkotikaområdet. Varför denna överdrivna försiktighet bland svenska politiker? För att kunna bistå narkomaner i deras strävan tillbaks till ett normalt liv krävs mer förståelse, mer stöd och mer hjälp – positiva insatser som är individuellt anpassade. Den nuvarande politiken där rigida programstrukturer alltid förordas gör att samhällsanpassningen försvåras och i flera fall omöjliggörs.


I Sverige betraktas narkomani som en epidemi vilket gjort att hårda polis- och tvångsinsatser har riktats mot ”smittspridaren”. Vi som besitter egna erfarenheter av narkotikaberoende och bemötande av detta problem vet att utan samhällets solidaritet och förståelse är det omöjligt att ta sig tillbaks till samhället. Den polisiära förföljelsen och den sociala sektorns tvångsåtgärder gör att utanförskapet ökar. Fördömandet gör att sjukvårdspersonal betraktas som fiender. De som allra mest är i behov av stöd vågar ofta inte söka den hjälp som erbjuds. Missbruksvården måste utvecklas och ta till sig tillgänglig kunskap. Det gäller inte minst den kunskap som vi narkomaner har. För heroinister finns idag ersättningspreparaten Metadon och Subutex, som både lindrar drogsuget och gör att heroinet helt förlorar sin euforiska verkan. Medicinerna har en väldokumenterat positiv effekt.


Före bildandet av Svenska brukarföreningen hade endast självutnämnda experter, ickebrukare samt exbrukare fått vara med och bestämma över, för oss livsavgörande frågor. Vi har nu tagit oss in i de korridorer där besluten om våra liv tas. Kraven vi ställt, att få vara med om att utforma den svenska narkomanvården och då i synnerhet substitutionsbehandlingen, har efter tre år börjat ge resultat. Narkomanvården måste avpolitiseras – det är ett av våra huvudkrav. Vården ska formas av specialister och sjukvårdspersonal i ett nära samarbete med patienterna. Det måste bli lättare att få substitutionsbehandling. Kraven på deltagande är idag orimliga. Återfall i missbruk medför avstängning i sex månader trots att all forskning styrker att återfall nästan är ofrånkomliga. Avstängningarna innebär att en person som tagit sina första stapplande steg på väg mot tillfrisknande hamnar i en fruktansvärd situation när den sköra livlinan plötsligt klipps av. Det blev ytterst tydligt då en patient som fråntagits metadonbehandling den 25 juli i år avlossade ett skott genom munnen inne på en av metadonmottagningarna. I tjugosex år hade han haft metadon. När han inte infann sig på mottagningen på sjutton dagar skrev man ut honom från behandlingen! 26 år i behandling och efter några veckors bortavaro var allt raserat.


Beroendecentrums egna forskningsresultat visar att det finns en överdödlighet bland gruppen utkastade patienter. Om politikerna på allvar vill hjälpa denna utsatta grupp människor, minska kriminaliteten, minska prostitutionen, stölderna och allt som hör narkomanin till samt, viktigast av allt, minska dödligheten så måste alla som vill delta i substitutionsbehandling också få den möjligheten. Kostnaderna för den typen av behandling är marginella jämfört med vad kriminalitet, social utslagning, sjukdomsspridning, och ökad dödlighet hos heroinisterna kostar samhället när de tvingas leva kvar i aktivt missbruk. Och ur en humanitär aspekt; kom ihåg att överdödligheten bland heroinister som inte får adekvat behandling är förhöjd 63 gånger! Jämfört med diabetikerna som har en förhöjd dödlighet med 2.



Mvh / Berne Stålenkrantz ordförande Svenska Brukarföreningen
För mer info ring 08-311490