Några ord om Widar Andersson på förekommen anledning och även om narkotikafrågan i stort

Det har framförts kritik mot att vi lagt ut en artikel skriven av Widar Andersson
på vår hemsida. I dessa dagar när vinden ser ut att vända i narkotikafrågan hamnar många intressenter i denna fråga i vilsenhet, och många tycker då att de gamla vanliga trygga positionerna känns säkrast. Man vill gärna tänka sig att radikalerna finns kvar på sina gamla platser, och fundamentalisterna på sina. Paranoian breder ut sig. Widar Andersson är fortfarande i Hasselaideologin som på den gamla goda tiden. Men han är ju inte kvar där! – Vad konstigt! Widar skall väl vara den han är oavsett hur han resonerar nuförtiden. Han har säkert en dold agenda. Och RFHL har svängt i Metadonfrågan, och RNS – verkar också var på väg i samma riktning, och FMN är så otäckt tysta. Förr kunde man ju alltid positionera sig mot dem. Ingen verkar vara hemma.

Det gemensamma för alla organisationerna är att de saknar Heroinister och folk som använder ersättningsmedel i sina krympande medlemskadrer. Hur kan det komma sig? Jo, Heroinisterna har ju inte fram till dessa yttersta dagar varit välkomna i någon förening oavsett hur dessa varit positionerade för övrigt om de inte lagt av med de substanserna – förstås eller börjat ta tjack eller tagit till spriten. Drogfrihet har ju varit ett krav överallt och det har ju även inbegripit Metadon och Subutex. Efter vindkantringen i substitutionsfrågan har Svenska Brukarföreningens medlemmar plötsligt blivit högintressanta. Man vill gärna ha oss för att kunna visa upp oss i alla möjliga sammanhang – när man söker bidrag till sina organisationer och när man skall finansiera olika projekt (gymnastik för narkomaner till exempel för att ta ett aktuellt exempel.) Det är intressant att lägga märke till att om vi inte passar oss i sådana situationer så får vi inte vara representanter för Brukarföreningen, utan det är som ”knarkare”, ”före detta Heroinister” eller sådana ”som går på Metadon” som vi får vara med. (Till gymnastikprojektet behöver man naturligtvis några narkomaner som kan utföra de olika kroppsrörelserna.) Det är många som behöver oss numera.

Var befann sig alla progressiva ”vänner” till Brukarföreningen efter Birgitta Rydbergs attack i förra veckan? – (Folkpartiet i Sverige borde väl förresten vara liberalt i narkotikafrågan på samma sätt som det norska broderpartiet – men icke! I Sverige fiskar man röster bland folkliga fördomar och slår mot invandrare och knarkare.) – De enda som vågat stå upp för vår förening är redaktören Berggren på DN, politikern Olofsson och Widar Andersson. De som vi borde betrakta som våra vänner var tysta. Kanske vill de vänta och se vartåt vinden blåser innan de ”tar ställning.” Vi i Brukarföreningen upplever att Widar trots allt har förmågan att lägga ett folkrörelseperspektiv på vår förening. Han kan se ett värde i att narkomanerna organiserar sig och att man diskuterar även om man har olika åsikter, och det har ju de gamla proggarna bland våra så kallade ”vänner” litet svårt med. Den gamla vänsterradikalismen var ju inte en demokratisk rörelse. Är vi tvungna att hålla oss till de så kallade ”vännerna” även när de motarbetar oss eller när de inte står på vår sida i kritiska situationer. Det måste ju vara på det viset att om ”fienderna” står på vår sida så kan man inte kalla dem fiender, utan då är de ju faktiskt vänner. (Brukarföreningen behövs i många sammanhang. Nu måste vi tydligen vara språkvårdare också!) Men vinden blåser som sagt åt olika håll. I morgon ser det kanske ut på något annat sätt i knarktyckarbranschen och vad skall vi göra åt det. Skall vi dra RFHL inför domstol därför att deras kampanj mot Metadonet satte stopp för intaget till Gunnes program så att 46 personer i kön avled? Skulle människor inte ha rätt att få komma på bättre tankar? Brukarföreningen ”tycker” inte så förskräckligt mycket. Vi är dem man har åsikter om och det verkar i alla fall Widar Andersson ha förstått! Vi får försöka hålla vår egen kurs oavsett vilka vänner det renderar oss.

Narkotikafrågan har utgjorts av ett antal rigida positioneringar. Det har åstadkommit låsningar i diskussionerna, vilket vi anser vara den främsta orsaken till att våra medlemmar farit så illa. Det största problemet med oss är att vi existerar och att vi har organiserat oss. Det har lett till panikreaktioner i de gamla organisationerna. Vi blir ständigt utsatta för angrepp från olika och ofta oväntade håll. Till och med ”vännerna” oroar sig för att vi kanske är ”drogliberaler” trots allt och att vi har ”en dold agenda”, men det beror på, har vi kommit på, att vi använder Metadon och Subutex. ”Det är ju trots allt droger” – brukar vi få höra, och att vi välkomnar folk som är i aktivt missbruk är ju skumt, förstås. Folk som knarkar är ju självklart drogliberaler. ”De vill ju knarka”. ”Annars kunde de ju välja att lägga av!.” Det inser väl vem som helst!

Alla som stöder vår sak och som är intresserade av att delta i våra diskussioner är välkomna till Svenska Brukarföreningen, men vi förväntar oss att personer och organisationer som vill kunna berömma sig av att kunna räkna sig till våra vänner åtminstone har vanligt folkvett och visar litet hyfs så att det går att föra ett civiliserat samtal. Det som retade oss när det gällde Birgitta Rydbergs angrepp i förra veckan var att hon för det första inte hade bemödats sig om att läsa det vi hade skrivit och för det andra att hon inte hade brytt sig om att diskutera sina synpunkter med oss. Man kan tala med oss narkomaner hur otroligt det än kan låta. Numera har vi en förening med egen lokal, telefon, fax, mail. Det är bara att ringa. Widar Andersson har förresten ringt några gånger. Han kanske inte har samma åsikter som vi i alla frågor, men det är intressant att samtala med honom. Han tänker, och det anser vi vara det viktigaste. Vi vill inte ha några ”vänner” som bara går i ledband och ständigt upprepar gamla drogpolitiska mantran oavsett vilket drogpolitiskt läger de befinner sig i. Det finns alltför få självständigt tänkande människor i den här vindpinade narkotikafrågan.

PÅ FÖREKOMMEN ANLEDNING MÅSTE VI ÄVEN KOMMENTERA RFHL´S HÅLLNING I SUBSTITUTIONSFRÅGAN

Vi tror att Svenska Brukarföreningen och RFHL är rörande överens i synen på Bejerot och hans insats. Med Metadonfrågan eller om man så vill substitutionsfrågan är det nog litet mer komplicerat. Uppgiften att RFHL skulle ha gjort en helomvändning 1985 har förekommit under den sista tiden, men ter sig ganska tveksam. Man får väl förutsätta att saken diskuterades inom förbundet och att en attitydförändring ägde rum gradvis. Bland aktiva inom RFHL och speciellt vid vissa av organisationens lokalavdelningar finns motståndet fortfarande kvar, och det förefaller naturligt. Skulle en hel riksorganisation plötsligt tvärvända i en fråga vore det snarare konstigt. Vi har tidigare i denna text sagt men upprepar för tydlighetens skull att alla vilsegångna intressenter i narkotikafrågan måste ha möjlighet att få göra bot och bättring – ”RFHL såväl som Widar Andersson”, och vi vill för säkerhets skull även understryka att det gläder oss att RFHL gjort en del bra ställningstaganden under de senaste åren bland annat i sprutbytesfrågan – tankar som ligger i linje med Brukarföreningens uppfattningar. Brukarföreningen har dock betonat det olyckliga i att medicinska frågor historiskt sett kommit att hanteras som om de vore politiska. Det gäller i hög grad substitutionsfrågan och här ser det ut som om Brukarföreningens och RFHL´s bilder inte sammanfaller helt. I en inbjudan till en debatt om Metadon och Subutex som skickats ut av RFHL-Stockholm i veckan så tycker sig inbjudarna se att substitutionsprogrammen håller på att urholkas och att detta sker på bekostnad av övriga insatser, till exempel sociala. I verkligheten är det inte riktigt så, vilket vi kan återkomma till i fortsatta diskussioner. Vilket alternativ skulle vara bättre än substitution blir naturligtvis följdfrågan? Anar man inte här RFHL´s gamla antagande att substitution skulle konkurrera med annan behandling. I så fall kan man konstatera att det rör sig om samma grundhållning som låg till grund för RFHL´s historiska motstånd mot Metadon. Det är anmärkningsvärt att Svenska Brukarföreningen inte bjudits in till debatten så att saken hade kunnat diskuteras vidare.

Hälsningar: Björn Hjerdin
Ordförande i Svenska Brukarföreningens verkställande utskott