Kommer ett sprutbytesprogram i Stockholm verkligen att bli av?

Det finns all anledning till misströstan vad beträffar förverkligandet av ett eventuellt sprutbytesprogram i Stockholm.
Ser vi här hos Stockholmspolitikerna ett exempel på en slags ”självsaneringsfilosofi” – det vill säga en idé om att narkotikaproblemets lösning består i att narkomanerna genom att dö bort vänder siffrorna i en nedåtgående kurva mot nolltoleransmålet?


I dagens DN (03 05 22) säger socialborgarrådet Margareta Olofsson att man stöder förslaget om sprutbyte men att det först måste finnas ”en ordentlig vårdkedja och ett bra samarbete med landstinget” och att programmet därför inte kan bli verklighet inom de närmaste åren.


Svenska Brukarföreningen häpnar. Sprutbyte har funnits på försök i Malmö och Lund i sjutton år med goda resultat. Som redovisats tidigare har till exempel inga nya hiv-fall redovisats under de senaste två åren (Jämför med Stockholms 48 nya hiv-fall).
Dessutom får brukarna kontakt med läkare, kuratorer och gynekologer samt möjlighet att vaccinera sig mot hepatit A och hepatit B. I Stockholm har 98 % av brukarna kronisk hepatit C.


SvenskaBrukarFöreningen anser att sprututbyten å det snaraste måste realiseras. Till dess att en fungerande vårdkedja kommer till stånd, kan till exempel infektionskliniker och vårdcentraler sköta hanteringen.
Att stoppa nya fall av hiv och kronisk hepatit blir en möjlighet att överleva längre för brukaren och medför betydligt mindre kostnader för sjukvården.


Vilka är orsakerna till de samarbetsproblem som Olofsson hänvisar till ? Uppenbarligen är de av så djupgående art att en så enkel insats som tillskapandet av några sprutbytesmottagningar inte kan göras under de närmaste åren.


För SvenskBrukarFöreningen:
Ewa Lindberg
Redaktör