Gamla mantran upprepas i diskussionen om sprutbyte och skadereduktion.

Gamla mantran upprepas i diskussionen om sprutbyte och skadereduktion. Vänsterpartiets Jonas Lindberg försöker blockera en konstruktiv dialog i narkotikafrågan.

(Artikeln fanns publicerad som en oerhört förkortad replik i tidningen Stockholm City den 3 maj 2005 men återges här i sin helhet.)

Den svenska narkotikadebatten är stagnerad. Under en trettioårsperiod har en liten uppsättning argument upprepats och blivit konserverade. Till saken hör att narkotikafrågans aktörer ända sedan sextiotalets droghysteri varit nedgrävda i ett polariserat skyttegravskrig, vilket resulterat i vanföreställningar om att en åtgärd till exempel utdelning av rena sprutor skulle utesluta en annan som exempelvis rådgivning. Vårdande insatser har ställts mot narkotikaförebyggande arbete.

Föreställningen om hur det ena skulle utesluta det andra har hindrat genomförandet av en effektiv och faktabaserad hantering av narkotikaproblemet i Sverige. För användarna av narkotika har det varit förödande eftersom de repressiva aktörerna oftast dragit det längsta strået i sammandrabbningarna. Enkla slagordsmässiga argument säljer ju bättre än mer problematiserande debattförsök. Under den senaste tiden har emellertid ett öppnare klimat kunnat skönjas. Debattörer har offentligt försiktigtvis kunnat närma sig frågorna om sprutbyte och andra skadereducerande insatser.

I sin artikel införd i City den 27 april lyckas representanten i Ung vänsters distriktsstyrelse Jonas Lindberg pricka in ett representativt urval av dessa slitna klichéer och tillvitelser. Med föråldrad ammunition försöker han få ned dagens öppnare debatt i de gamla skyttegravsställningarna. Han har inte belägg för ett enda av sina påståenden som egentligen inte har med fakta att göra överhuvudtaget utan mer är att betrakta som några slags ideologiska trossatser. Han hävdar att: Sprutbyte skulle innebära någon slags kapitulation inför något, att rena sprutor underlättar knarkande, att HIV och hepatit inte har något med förorenade sprutor att göra och att det är bättre med uppsökande rådgivning än sprutbyte, att sprutbytet i Skåne inte kan visa på några framgångar och sist men inte minst – att Sveriges hållning i narkotikafrågan är den mest fulländade drogpolitiska modell man kan föreställa sig – ekonomiska nedskärningar och dödssiffror till trots.

Det värsta man kan vara i den narkotikapolitiska debattbranschen är ”drogliberal”, och beteckningen brukar reflexmässigt användas för att stämpla en person som i någon bemärkelse gjort någon form av avsteg från den repressiva politikens trosbekännelse. Den drogliberale förordar bland annat något som betecknas som ”harm reduction”. Han kan till exempel vara positiv till Metadon och Subutexbehandlingarna, och drogliberal får han heta trots att entydiga vetenskapliga fakta visar att substitutionsbehandling dramatiskt minskar dödsfall och kriminalitet samt på alla sätt förbättrar livskvalitén för de drogberoende. Alla retoriska stereotypier är tillåtna för att hålla den svenska slaglinjen obruten, och det är värt hur stora förlustsiffror i form av svårt sjuka och döda narkotikaanvändare som helst.

Problemet med svensk narkotikadebatt är att den i alltför hög grad dominerats av politiskt schackrande. Vetenskap och fakta har fått stå tillbaks för politiskt positionerande. Hur Jonas Lindbergs uppräkning av slitna narkotikapolitiska fraser skall tolkas ur den aspekten är oklart, men man kan inte låta bli att fråga sig hur hans syn på den missbrukande delen av väljarkåren egentligen ser ut. Hur skulle det vara om han i demokratisk anda frågade de narkotikaberoende själva hur de ser på saker och ting?

Det vi inom Svenska Brukarföreningen vill försöka få till stånd är helt enkelt ett utrymme där narkotikafrågorna kan diskuteras förutsättningslöst och där det finns möjligheter för brukare att kunna komma till tals. Vi är inte motståndare till personer som anser att den bästa lösningen för dem är absolut substansfrihet, men vi reagerar när de vill upphöja denna sin personliga erfarenhet till en allmän politisk sanning och förvägra dem behandling som menar att de klarar sig bättre med stöd av Metadon och Subutex. Däremot blir vi direkt upprörda när politiker och andra professionella debattörer använder sig av narkotikafrågan för att uppnå något annat än en förbättring av de narkotikaberoendes livsbetingelser.

Björn Hjerdin
Adjungerad medlem i Svenska Brukarföreningens styrelse

Berne Stålenkrantz
Ordförande i Svenska Brukarföreningen