Ända sedan jag var liten grabb har mitt liv präglats av droger. När jag var åtta år började jag och min lillebror att röka cigaretter. Det var som en drog tyckte vi.
Vi lyssnade på Bob Marley, som var åttiotalets haschprofet. När vi knyckte cig av min kompis mor var lyckan extra stor i och med att hon rökte cig utan filter och om man skrynklade dom liknade det jointar. Vi inbillade oss att vi rökte hasch.
Vid tio- elva årsåldern stal vi riktigt hasch av våra äldre bröder. Vi var nog fem sex barn som lekte och byggde kojor i skogen, påtända på hasch. Sedan lim som vi sniffade dagligen tills vi i fjorton årsåldern blev ”myndiga” att köpa hasch och amfetamin. Innan dess hade våra bröder satt oss på langarnas svarta lista. (Det vill säga dom man inte fick sälja till.)
Allt eftersom åren gick mådde jag psykiskt sämre och sämre, jag vågade inte umgås med drogfria vänner och ännu mindre ta kontakt med tjejer. De tjejer som ändå intresserade sig för mig avvisade jag och var utåt sett känslokall. Jag hade tagit på mig rollen som ”allan ballan” fast jag innerst inne ville vara tvärtom.
Ju längre som jag sögs in i drogernas personlighetsförändrande värld desto sämre mådde jag. Men jag hade lärt mig maskeraden, se glad ut, vara stark, gå min egen väg, men på insidan var jag en annan människa. Jag mådde så dåligt av mig själv att jag bara ville försvinna.
Självkänslan var alltså i botten, långt ner i dyn!
Vid sjutton års ålder hände något som jag trodde skulle få min dröm att bli uppfylld. Jag blev istället utnyttjad och drömmen blev istället en mardröm. Livet som redan var skit blev ännu värre.
Hans död, som jag senare fick kännedom om, gladde mig sannerligen, nu kan han inte förstöra flera människors liv.
Jag råkade ut för en pedofil!!
Den dagen en kamrat erbjöd mig att prova en spruta heroin tänkte jag att inget kan vara värre, men det kan det ju har jag märkt. Jag var sjutton år och deprimerad.
I början trodde jag inte mina sinnen!! Allt som hindrat mig att leva fanns i denna lilla lösning som gav mig ett andrum, en stund då jag kunde känna mig normal.
Jag har redan provat flera typer av vård och behandlingar, 30-40 avgiftningsförsök på Danderyd, Sabbatsberg, Maria pol, Huddinge och på låsta avdelningar. Nio av tio gånger har det inte gått mer än någon vecka, som mest ett och ett halvt år när jag var på ”Le Patriark”.
Det är ett center med behandlingshem runt om i världen, där terapin går ut på att arbeta med vad som helst, med stenhård disciplin. Ett och ett halvt år gick fort men lyssna på det här: två! 2! Dagar efter ”behandlingens” slut tog jag den första dosen heroin för hundrade gången. Det är en gåta hur jag plågar mig själv och mina nära och kära som kanske slutar hoppas på mig, eller så dör dom ifrån mig. När jag gått på andra behandlingshem här i Sverige t.ex. Riddarnäset, Västberga, med flera.
Så har det helt enkelt inte gått. Sen har jag i Sverige provat det nya Subutex på grund av att det sägs vara mindre biverkningar än metadon. Först var det försöksprojekt på Maria Pol, där har medicinen varit riktad till personer med några få år som missbrukare, alltså innan kroppen blivit så tillvänjd.
Nu är det så att jag använt heroin och opiater intravenöst sedan jag var 17 år, alltså i 13 år.
Egentligen har jag haft en jävla tur (eller otur) att jag fortfarande lever, för någonstans finns det medmänsklighet att ge mig metadon så jag kan leva ett normalt värdigt svenssonliv, arbeta och ha lägenhet å familj, som många andra.
Att inte ha sund hälsa, socialt umgänge eller kunna sköta ett jobb. Alla brott man begår beror på ett tvångsmässigt beroende av heroin. Jag kan nästan svära på, att jag inte skulle ha begått ett enda brott om jag inte haft denna sjukdom. För sjukdom är vad det är.
När jag nu för andra gången går på subutex har jag i ett halvår haft ett par (4-5?) återfall. Varje gång vi då har diskuterat varför jag tagit återfall har jag berättat precis som det är: Medicinen räcker till 70-80% av tiden/kraften att vara drogfri, sen tar heroinet över.
Sjuksyster Gunilla har oftast försökt att uppmuntra mig och sagt att det kommer att gå bra och att ett par återfall inte behöver rasera allt. Jag har vid dessa tillfällen sagt att jag är orolig att jag inte kommer att klara det på den dos jag har, (24mg x 5 dagar) i veckan. Det normala är att man får subutex 7 dagar/vecka om man använt heroin i mer än några år. Den utskrivande läkaren, Dr Roger Karlsson, är inne på samma linje som Gunilla, att den dosen räcker, ”det du behöver är lite antidepressivt och terapi.” ”Och att jag verkar lite fixerad vid doser och effekt.”
Klart att jag är fixerad vid doser och effekt, medicinen måste ju ha verkan. Lika klart är att jag är deprimerad och att det skulle ta åratal av terapi. (Om än det skulle hjälpa) för att bli vid bra fysisk och mental hälsa.
Och nu, då jag åtskilliga gånger nämnt att jag behöver metadon för att överleva och kunna leva ett något sånär drägligt liv, så beslutar dom (Gunilla eller Roger) att göra ett uppehåll i medicineringen. Om det är ett straff eller för att mana till eftertanke vet jag inte, men en sak vet jag.
Om jag nu har haft subutex (som ju är starkt beroendeframkallande) i ca ½ år och får ett återfall på heroin, hur i hela friden skall jag kunna överleva subutexabstinensen. Och samtidigt låta bli heroin i ett antal dagar tills Gunilla och Dr Karlsson ska besluta om jag ska trappas ner från subutex eller justera dosen så det fungerar eller rekomendera metadonbehandling?
Situationen blir helt absurd. Personalen på Uddevalla sjukhus och kommunen ska helt klart ha en eloge för att dom fattade ett relativt snabbt beslut om att ha subutexbehandling överhuvudtaget, för det räddar faktiskt liv. (Sahlgrenska ligger långt efter.)
I och med att subutex inte fungerar tillfredsställande på mig bör jag i mänsklighetens namn få prova metadonbehandling. Jag har ju redan provat så gott som alla andra vårdformer och har påpekat det för Gunilla, men hon bekymrar sig (tycker jag) mer om att det är dyrt. Jag tycker att hon som sjuksköterska i första hand borde inrikta sig på patientens vårdbehov, ekonomin beslutar ju politikerna om. Som det är nu riskerar jag dagligen att dö. Jag har redan förlorat två bröder i överdoser medan en bror har metadon sen två år tillbaka och har inte haft ett enda återfall.
Om det inte är så att man räknar med att jag ska få en överdos under detta uppehåll i medicineringen så ber jag om att omgående få metadon, för jag klarar inte en avgiftning på subutex till.
Apropå ekonomin: Om jag inte dör av överdos snart så kostar jag samhället enorma pengar. (Polis, rättsväsende, fängelse, stölder, åtgärder m.m.) Istället för att låta mig få en chans att leva ett drägligt liv med metadon. Vem vet jag kan till och med få jobb och försörja mig själv och fortsätta mitt förhållande med min flickvän.
Agerar dom inte nu har jag nog skrivit detta förgäves!
Efter uppehåll med subutex när jag fått återfall sa en dag syster Gunilla, ”Får du ett återfall till trappar vi ner dig på sju dagar.” Jag skyller inte på någon annan än mig själv, men om jag hade fått den dos (24mg/dag) från början så kanske jag än idag hade fungerat på subutex, för det gjorde jag första gången jag hade det. Dum som jag var skrev jag på ett papper (i avtänt tillstånd) där jag gick med på att få subutex 3ggr/vecka, men att det mest var en formalitet. Jag blev lovad från början att få subutex (24mg/dag), 7 dagar i veckan, men dom dribblade med doser hit och dit istället för att få den ursprungliga dosen, som faktiskt fungerade tillfredsställande.
När jag fick sista återfallet slutade medicineringen tvärt och den förskrivande överläkaren var inte med vid detta utskrivningssamtal. Vidare var det planerat med återfallspreventionskurs som aldrig startade. När jag vid vårt senaste samtal påpekade hur turerna har gått kring det hela, påminde mig sjuksyster om att jag faktiskt skrivit på ett kontrakt och brutit mot dessa regler. Så hon hade inga problem med att sparka ut mig på gatan till missbruk och misär, efter nio månader.
I anständighetens, namn får det gå till så här, jag bara undrar?
På de tre veckor som gått har jag säkert fått fyra överdoser, men då sparar jag in en plats, åt den västsvenska kommunen, för metadon eller subutex. Det borde väl glädja Gunilla, som verkar bekymra sig mer om vad en behandling av en narkoman kostar än att se till individens vårdbehov.
Det finns en fungerande vård för heroinister, varför inte låta mig få ta del av den?
OBS, namnen i ovanstående text är fingerade, syster Gunilla och Dr. Karlsson heter egentligen något annat.