Dagens Nyheter 2003-08-20:
I lördagens DN beklagar sig den blivande socionomen Maria Andersson över den ökande arbetsbelastning hon kommer att drabbas av i framtiden om sprutbytesprogram och liknande projekt kommer i gång. Vad Andersson uppenbarligen försöker säga är att missbruk skall vara ett långsamt självmord. Knarkarnas elände skall skrämma ungdomar och andra från att börja knarka, och socialtjänsten bör hantera narkomanerna genom att tillämpa strafftänkande – konsekvenstänkande eller s.k ”tydlighet”, som hon väljer att kalla det. Att man som socialarbetare skulle kunna bidra till att minska narkomanernas lidande och utanförskap tycks inte föresväva henne det minsta då hon nu träder ut i arbetslivet som socionom.
I många år har det svaga argumentet att man genom utdelning av rena sprutor skulle ge någon slags ”signal”, hindrat genomförandet av effektiva smittskyddande åtgärder som sprututdelning. Det har lett till att hundratals människor avlidit framför våra ögon i HIV, hepatit och sjukdomar förorsakade av blodförgiftning trots att vi vetat att man hade kunnat förhindra smittan. Håller argumentet? Är det sannolikt att sprutprogram överhuvudtaget utgör en ”signal” om att knarkande skulle vara acceptabelt? Med största säkerhet inte, men en signal som vi definitivt ger genom att inte tillåta fria sprutor är att det är acceptabelt att särbehandla en marginaliserad grupp människor i vårt samhälle genom att förvägra dem rätten till erkända smittförebyggande insatser. Och en sådan signal är definitivt farlig. Den säger att vi i vårt samhälle kan stämpla en kategori människor som misshagliga och därefter inte tillåta dem att få del av tillgänglig förebyggande vård. Riskerar inte detta i stället att minska medborgarnas tilltro till vårt solidariska samhällssystem, och är det inte betecknande att det just är moderaterna som gått emot förslaget om fria sprutor. Det är nödvändigt att göra en sträng åtskillnad mellan narkotikabekämpning och hälsovårdande insatser. Tillgång till rena sprutor för narkomaner räddar liv!
Maria! Socialt arbete bland narkomaner innebär mycket arbete. Det gör allt arbete som handlar om att bistå människor i svår nöd. Det kräver kreativitet och en öppenhet för flexibla lösningar i situationer som ser olika ut för olika människor. Hur kan du tro att svåra sjukdomstillstånd hos narkomanerna kommer att minska din arbetsbörda? Om du inbillar dig att rigida rutiner, s.k. ”tydlighet” och konsekvenstänkande är lösningen på narkotikaproblemet så vill åtminstone jag föreslå att du omprövar ditt yrkesval.
Björn Hjerdin
För Svenska Brukarföreningen
Denna text publicerades i Dagens Nyheter den 20 augusti 2003 och var en reaktion på en insändare av en viss Maria Andersson (DN 03 08 16) som inte alls gillade förslaget att tillåta fler sprutbytesprogram i Sverige. Vid publiceringen hade man gjort några strykningar i ursprungstexten som här återges i sitt originalskick.