Vägar i livet

Alla har vi gått olika vägar och stigar i livet. Men det vi har gemensamt är att våra olika val är baserade  på de olika förutsättningar som vi har  haft i livet. Därför kan vi inte döma varandra då vi alla har vår egen historia.

För mig var steget att söka hjälp stort och ingav hopp, då min största önskan i livet alltid varit att få känna hur livet kan vara när man mår bra, om bara för en dag. Men även känslan av att kunna ge kärlek till andra och bli älskad för den man är men också att få vara delaktig i sociala sammanhang tillsammans med andra.

Alla har vi gått olika vägar och stigar i livet. Men det vi har gemensamt är att våra olika val är baserade  på de olika förutsättningar som vi har  haft i livet. Därför kan vi inte döma varandra då vi alla har vår egen historia.

För mig var steget att söka hjälp stort och ingav hopp, då min största önskan i livet alltid varit att få känna hur livet kan vara när man mår bra, om bara för en dag. Men även känslan av att kunna ge kärlek till andra och bli älskad för den man är men också att få vara delaktig i sociala sammanhang tillsammans med andra.

Min första hjälp kom när jag var 18år då jag efter ett suicidförsök hamnade på intensiven de trodde att min lever inte skulle klara sig och förberedde mig inför att dö. En månad senare fick jag komma till öppen psykiatrin. Men det var inge vidare så jag slutade gå dit, ingen hörde av sig heller. Andra gången jag hamnade på intensiven var jag 20år. Efter den gången skickade socialen mig till Lindalens 12-stegsbehandling,som efter en vecka skickade hem mig igen då de ansåg mig vara för sjuk. ( Återfall).

Andra gången blev det 12stegs behandling i ulfshyttan. Efter 7månader stack jag därifrån då jag inte visste hur man umgicks socialt med andra pga att jag bara left med destruktiva män, ensam inne i lägenheter.  Därför  satt jag bara på mitt rum i  7månader,  det enda jag gjorde var att gå på gruppen som varade i 3 timmar per dag. ( Eget ansvar att söka hjälp sa personalen).

Andra 12-stegsbehandlingen blev på samma ställe varav jag var kvar i 10månader. Denna gången gick det mycket bättre än sist men mils avstånd från bra men ändå. Problemet för mig var nog att mitt känsloliv var helt avklippt och att 100 meter bort satt alla män från kåkarna då vissa av dem suttit för kvinnomisshandel. detta gjorde att vi fann varndra som handen i handsken, varav jag fick lov att sticka iväg även andra gången jag var där, då jag var riktigt duktig på att bilda en relation .

Socialen ´från missbruksgruppen talade om för mig att ” Nu är det ditt val om du vill sitta på en parkbänk eller inte” sedan ordnade de en praktikplats till mig på en krog. ??? kan ju undra var de fick sin utbildning ifrån?? Återfall efter ca 10månaders drogfrihet, tog            ca1 vecka.

Jag förstod någonstans att om jag ska klara mig så måste jag ta mig ur det här själv, finns ingen som kan hjälpa mig inte ens de som är till för att ska kunna hjälpa. När jag gick på NA el AA blev jag att må sämre  och det var ingen som tog kontakt med mig där heller, jag kunde inte känna den där gemenskapen alla pratade om. Situationen var hopplös och min sociala förmåga var tydligen 0.

Men efter min behandling gjorde jag ändå allt för att låta bli heroinet, varav jag också träffade min man som jag nu har två barn med. Under mina graviditeter var jag helt rök & drogfrri, . Men min man fick lov att köpa subutex mot suget & måeendet då heroinet var vår sista lösning.

Rädslan för att söka programmet var total då vi visste att vi skulle bli ifrågasatta som föräldrar och i värsta fall bli ifråntagna barnen. Efter min amning, då jag förlorade mjölken tog vi subutex båda två då vår ekonomi tillät det och vi levde som en normal familj, det var en härlig tid där mats hade jobb & jag föräldrapenning.  Men vi vågade inte söka programmet.

men allt har sitt slut till sist då Mats blev arbetslös och våran KRAN åkte till Thailand där satt vi på ett kick tillbaka i det gammla med dollis i armen och rakt in på avgiftningen. Vi drog dit direkt då vi älskar våra barn. Vem trodde på oss???? Jo ingen, även fast det var år sedan vi drogade tyckte vi då vi bara köpt vår medicin. Tog 3 månader innan vi kom med i programmet, väntans tider då vi inte fick va possitiva på något inte ens sub då de skulle ta våra barn. Ändå så hade våra barn det lika bra och kärleksfullt som hos vilka andra föräldrar. Hade även läkaren på bvc bakom oss då hon aldrig sett oss som missbrukare.Vi köpte vår medicin ilegalt skulle de bli samma drama om en diabetiker köpte sitt insulin ilegalt?)

LVU- utredning på våra barn, det var en svår tid. Vi fick 5 dagars avgiftning varav vi var väldigt sjuka när vi kom hem oc h för att kunna vara de kärleksfulla föräldrar vi alltid varit så fick vi lov att köpa vår medicin, annars skulle våra älskade barn bli lidande.

När vi väl kom med i programmet trodde vi att vi skulle få hjälp och bli förstådda. Första halvåret var vi bara så tacksamma att ha fått kommit med. Efter ett tag börjar man vilja bli behandlad som alla andra inom sjukvården, jag började på folkhögskola & mats fick ett nytt jobb etc. Vi hade givetvis hört mycket på sidan av hur de behandlade andra men trodde väl nånstans att det inte var riktigt sant. Men det visade sig att det var det.Så fort vi började vilja ha ledigt eller inte behöva åka in så ofta som flera dagar i veckan började problemen. men också när vi ville byta medicin från subutex till metadon  pga diverse biverkningar sa sköterskorna att vi bara ville ha en kick. Vilken jävla kick Det tog ca 1,5 år för mig att få byta medicin trots att jag led av huvudvärk och ingen matlust då det växte i munnen på mig. Efter bytet gick jag upp 15kg varav jag fortfarande är normalviktig på mina 60kg.

Inte konstigt att många faller tillbaka i missbruk när ingen lyssnar och tror på oss vi som vet bäst. Det jävliga är att de som är där för att hjälpa oss hela tiden motarbetar oss. I falun försöker de tom styra å ställa över läkaren.

Redan innan jag sökte programmet fanns en stor rädsla att misslyckas men nu känner jag bara att det är för jävligt att det ska vara så här. Det spelade ingen roll att jag tillslut läste till socialarbetare på högskolan Dalarna jag blev ändå behandlad som jag vet inte vad.

Nu vill jag bara kämpa för att kunskapen ska bli bättre i hela samhället så att vi alla kan få bli behandlade som individer med rätten att få växa och utvecklas som människor.

Kram på er alla med en tro att det blir bättre