Stereotyper och föreställningar osynliggör

Att det finns många negativa föreställningar om människor som använder narkotika är inte ett understatement. När föreställningar och stereotyper blir styrande i missbruksvården är det ganska självklart att insatserna och åtgärderna blir felaktiga.

Det är ju ibland som att skriva ett recept till en ”genomsnittlig patient”. Oavsett om vi menar hjärt-och kärlsjukdomar eller hjälp för att klara ett narkotikabeorende så finns i grund bara enskilda individer som är patienter, inte genomsnitt.

Att det finns många negativa föreställningar om människor som använder narkotika är inte ett understatement. När föreställningar och stereotyper blir styrande i missbruksvården är det ganska självklart att insatserna och åtgärderna blir felaktiga.

Det är ju ibland som att skriva ett recept till en ”genomsnittlig patient”. Oavsett om vi menar hjärt-och kärlsjukdomar eller hjälp för att klara ett narkotikabeorende så finns i grund bara enskilda individer som är patienter, inte genomsnitt.

Om en föreställning har utgångspunkten att kvinnor är mer utsatta än män kan det leda till åtgärder som inte når människor i behov av hjälp. Män riskerar att osynliggöras. Då blir det frågan om insatser som är mer till för att tillfredsställa en föreställning som kanske inte har sin motsvarighet i verkligheten.

En vanlig föreställning är fortfarande att kvinnor som kommer till behandling för sitt narkotikaberoende är särskilt utsatta, det vill säga att man ofta tror att deras sociala och ekonomiska situation är värre än mäns.

Denna föreställning om könsskillnader är något som ofta diskuterats och kritiserats på brukarföreningen, för det är väldigt få som känner igen den här bilden. Den är en av flera stereotyper.

Och har man varit nere på Globen – Stockholms brukarförening – så slår det en hårt att det verkligen inte går att kategorisera människor så enkelt. En del som besöker det inofficella sprutbytet har det förstås svårt, man kan vara hemlös och leva ett tämligen utsatt liv. Men för andra förhåller det sig inte alls så. Det finns inte en ”knarkartyp”, och det finns givetvis inte någon särskild ”knarkarkvinna” eller man för den delen heller.

På SoraD – Stockholms universitet – sitter Jessica Storbjörk och forskar om könsskillnader inom missbruksvården. En studie hon publicerade för ett par år sedan visar intressant nog att det verkliga förhållandet antagligen är helt tvärtemot.  Generellt sett var det snarare män som hade en mer utsatt situation, men att föreställningen om kvinnors större utsatthet osynliggör männens situation.

Män är oftare hemlösa, ensamma och med dåliga sociala kontaktnät, oftare i kriminalitet eller med försörjningsstöd. För kvinnor är det vanligare att de har en sjukskrivning med sjukersättning, har en bättre (relativ) ekonomi, eget hem, familj.

Men åter igen, att analysera mönster och strukturer kan vara till hjälp för att förstå hur föreställningar kan ha negativa konsekvenser, det är ändå inte bättre att vända på allt och nu tänka sig att män har det svårare. Det viktiga är att göra sig av med föreställningar och stereotyper och behandla och möta människor som individer. 

Mer att läsa om Jessica Storbjörks studie finns här:

Can.se/genus

Studien är bifogad nedan. 

 

"Gender differences in substance use, problems, social situation and treatment experiences among clients entering addiction treatment in Stockholm" – NORDIC STUDIES ON ALCOHOL AND DRUGS V O L . 28. 2011 . 3