Med tanke på att det brukar påstås att kokain är en innedrog är det antagligen inte så förvånande att en och annan hamnar i klorna på lagens långa arm. Eller man kan ju tycka att det är rättvist att även coola och populära människor blir föremål för polisen, inte bara de som hamnat i samhällets bakvatten som ofta får agera någon slags fiskedamm för poliser som har behov av vinst varje gång.
Det som däremot alltid förvånar åtminstone oss som arbetar på SBF vid sådana här tillfällen är kändisarnas uttalanden när de hamnar på löpet för att de nu åkt fast med någon illegal drog i kroppen. Av någon outgrundlig anledning är det oftast första gången, och det finns ofta små ursäkter som på något vis drar oss till minnes Clintons ”I didn’t inhale”. Kanske: ”det var inte ens en hel lina”. Lika förutsägbart rullar en process med avbön och förlåtelse igång, och gärna kryddat med ansvar för att vi måste tänka på barnen alternativt ungdomen. Någon som knarkar kan ju omöjligen vara en god förebild och människa.
Nåja. Shit happens. Men varför är det så få som kan stå för sitt handlande utan att be om ursäkt? För det är bland annat alla dessa ursäker och bortförklaringar som upprätthåller kriminaliseringen som i sin tur håller löpsedlarna med material om: ”det var inte ens en hel lina”. Vi får se om vi får fel i detta, kanske Persbrandt blir den som går mot strömmen. Man kan ju alltid drömma.
Våra kamrater har inte den lyxen och de blir inte förlåtna.